31 oktober 2010

Korruption

Illustration: Mario Brancaglioni
Det är en intressant frågeställning, den om vad korruption är. Min egen analys bygger i stora drag på uppdelningen av begreppet i kategorierna öppen och dold. Det bör vara självklart vad det står för, men jag kan ändå passa på att förtydliga. Dold korruption är det som anses vara mot lagen och oftast sker under bordet. Öppen korruption är då i stort sett resten, vilket inbegriper sådant som fantasilöner, omfattande förmåner, svågermentalitet etc.

Foto: Jens Karlsson
Gustav Fridolin, Helena Leander och Lise Nordin  angriper som exempel således den öppna korruptionen när de lägger en motion med rubriken Riksdagsarvoden, vilket alltså handlar om att riksdagsledamöternas arvoden bör sänkas med 10 000 kr/mån.

I direkt mening så har den motionen att göra med frågan om vad är det för människor vi vill ska representera oss i parlamenten? Önskar vi politiker som brinner för samhällsfrågor och vilja att förändra till det bättre (utifrån sin ideologi)? Eller tycker vi tvärtom att det är bra med kallhamrade karriärister som mest bara ser till sin egen vinning?

Kanske är det alltför retoriska frågor? Som en konsekvens av den frågeställningen så anser jag emellertid att argumentet som säger att politiker behöver riktigt "bra" löner för att syssla med politik, för annars går de till näringslivet, helt enkelt inte är något giltigt argument. Om något, så är det väl snarare tvärtom? Personligen vill jag mycket hellre ha ivrare och förändrare än maktlystna byråkrater. Den senare gruppen är dessutom ytterst framtidsfarlig i sin realpolitiska inertia.

On a note så tycker jag därför att det är tråkigt, ja, rentav pinsamt, att inte samtliga miljöpartistiska riksdagsledamöter har ställt sig bakom motionen. Så har det emellertid varit under alla år som Miljöpartiet suttit i riksdagen. Jag vet att exempelvis Gustav Fridolin lade liknande motioner när hen satt i riksdagen under sin första period, och även då ställde de flesta mp-riksdagsledamöter uppenbarligen inte upp på sådana motioners intentioner. Det här kan ju tyckas dåligt, men då går det ju samtidigt att fundera över hur sådana frågor relateras till av övriga partier? Det gröna partiet har ändå som rörelse ambitionen att ta i problemen, trots att det kanske brister emellanåt på den representativa nivån.

Hela den miljöpartistiska riksdagsgruppen har däremot ställt sig bakom en motion som handlar just om att partiernas bidragsgivare (som ger mer än 20 tkr) behöver synliggöras. Motionen heter också Offentliggörande av partiers bidragsgivare.

Foto: Janne Olander
Det senare motionsexemplet har förstås inte något att göra med att komma åt egenvinning och girighet, utan handlar om den organisationella bilden och då de omfattande bidragsstöd som ges till i synnerhet moderaterna. Just moderaterna, tillsammans med kristdemokraterna, vill inte ställa sig bakom varken motion eller något förslag om ömsesidig förbindelse att redovisa bidrag. Tydligen vill de inte gärna att bidragsgivares agenda syns i det öppna. Kanske på grund av att de då skulle riskera mindre bidrag alternativt haussat mediarabalder och opinionen mot sig. Det är emellertid bara gissningar från min sida. Att valhemligheten skulle vara ett problem är bara ett blekt svepskäl, för det kan ju knappast råda några tvivel om att tunga elefanter som exempelvis Wallenbergare eller Stenbäckar röstar mörkblått.

Jakop Dalunde
Här är två artiklar på Newsmill som diskuterar just frågan om partiernas bidragsgivare, nämligen "Hemliga donationer bygger borgerlig ekokammare" samt, av Jakop Dalunde, "Alliansens vänner bör redovisa hemliga kampanjbidrag".

Som avslutning vill jag tipsa om ytterligare några läsvärda artiklar i ämnet, nämligen "Blåögda svenskar" av reporter Anna Dahlberg i Expressen idag, Peter Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN på samma tema samt en situationsbeskrivning och -analys i Expressen av Ingvar Hedlund och Annie Reuterskiöld.

Tillväxthomeopaterna

Foto: Nils-Johan Norenlind
Tillväxtproblematiken går knappt att diskutera idag med tanke på dess status av djupt förankrad helig ko. Etablissemanget måste tro stenhårt på att ytterligare ekonomisk tillväxt är önskvärd, ja, att sådan till och med är möjlig utan att världen går käpprätt åt helvete.

I korta drag tror jag att det har att göra med att en förändring av synen på tillväxt och konsumtion skulle göra att många som har makt idag skulle förlora den makten till förmån för någon annan. Givetvis vill de inte att det ska ske, varför det är värt att pumpa in miljarder och åter miljarder i propagandaapparaten (så kallad reklamindustri). Ropen skalla, tillväxt åt alla!

Foto: Sem Larsen
Tanken att tillväxt ger resurser för att lösa miljöproblemen kan på sin höjd endast vara delvis riktig. Generell ekonomisk tillväxt är ett av grundproblemen i dagens miljöproblematik. De som förnekar detta blir till tossiga ekonomism- och tillväxthomeopater när de förespråkar att "lika botar lika" enligt "om vi får miljöförstöring av tillväxt så måste vi också bota den med tillväxt".

Nu är det ju inte med medicin som det är med den kemiska principen att "lika löser lika". Resonemanget landar alltså i den pseudovetenskapliga kategorin i gott sällskap med bland annat kreationism och kristallterapi.

Foto: Hans Wretling
Försöken till att skapa logiska samband mellan tillväxt och miljönytta är nästan enbart löjligt och ohållbart. I vissa specifika frågor, såsom svavelutsläpp, så kan det emellertid äga relevans, men inte för helheten.

Nu menar jag emellertid inte att all tillväxt behöver uteslutas, men det är rätt saker som behöver växa. Kanske kan vi kalla det för "grön tillväxt"? Kärnkraft, fossila bränslen, motorvägar, energianvändning och prylkonsumtion ingår som exempelvis inte i en sådan kategori.

Foto: Nils-Johan Norenlind
Jag skulle kunna fortsätta att skriva spaltkilometer efter spaltkilometer om detta, men jag får nog erkänna att inte heller det vore någon konstruktiv tillväxt. Därmed lämnar jag istället över frågan till dig, kära läsare, att fundera över vad som behöver minska och vad som behöver öka i det här samhället för att vi och världen ska kunna må bra.

30 oktober 2010

Avskaffa monarkin & nej till president

Jag tänkte fortsätta min bloggmässiga uppvärmning lite till genom att nagla fast monarkin i blickfånget. En lika liten som kär fråga för en antirojalist. Kanske är frågan närapå obefintlig i vikt, men just rättvise- och traditionalistaspekterna gör att den känns tillräckligt relevant för att dryfta. Till saken.

För många år sedan funderade jag över det här som är så populärt i kritiken av monarkin, nämligen det om att tvunget ersätta monarken med en president. Jag kom snart fram till att jag inte såg någon poäng med republik. Och jag ser fortfarande ingen poäng med det. Vi behöver inte en president, med kanske ännu större kostnader som resultat, bara för att monarken blir avsatt. För min del tycker jag att demokrat räcker alldeles utmärkt som epitet, och jag tror att vi utan problem kan hänvisa till posten statsminister och vara nöjda med det.

Behöver vi ens en statschef, som mest bara har en ceremoniell och representativ funktion? Sådant som att öppna riksmötet skulle ju passa för riksdagens befintliga talperson och att leda en konselj vid regeringsskifte kan väl lika gärna avgående regeringsrepresentant göra? Eller varför inte Wallenberg, Kamprad, Rausing, Stenbäck eller någon annan wanna-be-kung? Kanske med diplom som motprestation?

Någonstans tycker jag att det verkar som att anledningen till att just republik förespråkats och blivit norm i monarkikritiken ursprungligen handlar om ett förhärligande av nationen USA. Stämmer det, så är det bara löjligt. Stämmer det inte så skulle jag uppskatta att någon upplyser mig om de verkliga skälen.

Det är givetvis positivt att monarkahuset har inrättat en kognatisk tronföljd sedan 1980, vilket betyder att äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Det ärar dem. Nu är det bara ett problem kvar med tronföljden, nämligen att den ärvs. Jag skulle därför vilja föreslå monarkval kanske varannat år. Det skulle sätta lite piff på cirkusen.

En annan attraktiv väg att gå är att privatisera monarkin, vilket ju är populärt och sker på så många andra samhällsområden idag. Särskilt tidsandan samt valspråket ”för Sverige - i tiden” borgar för ett sådant förfaringssätt. En köpt licens och saken är klar. Det vore stringens det, Reinfeldt! Det skulle också bli bra mycket roligare med flera monarker som får konkurrera om uppmärksamheten. Så, vad väntar vi på? Konkurrensutsätt monarkahuset nu!

Paradoxalt nog så är mig veterligen varken moderater, folkpartister eller sossar förespråkare för den lösningen. Det förvånar verkligen eftersom ju allt blir bättre om det privatiseras och konkurrensutsätts, enligt nyliberal billig retorik. Det vore ju också att verkligen tala med samhällsandan.

En slutsats jag drar av de båda exemplen är att det optimala vore att avskaffa kunglig börd rakt av, men att det som alternativ ändå går bra att behålla statsskicket monarki i Sverige. Naturligtvis med vissa förbehåll som redogjorts för ovan. Det är inte så att jag har gått och blivit rojalist, men det gäller ju att försöka se möjligheterna, eller hur?

Slottet, hämtad från jinge.se
Något som jag, hur monarkin än utformas, fortfarande är starkt kritisk till är det som betecknas som apanage. Det är i korta drag statens bidrag till hovets verksamhet och det som föranleder att somliga menar att monarkafamiljen står för ett avancerat fall av socialbidragstagande. Det finns en tydligt skev rättvisesapekt i att en familj där varje familjemedlem (utom Silvia) är mångmiljonär ska erhålla ca 125 miljoner kr i bidrag varje år för sin så kallade verksamhet. Då är heller inte sådant som polisbevakning och omkostnader utanför hovets direkta verksamhet inräknat. Det blir ytterligare suspekt då det inte finns någon insyn i hur drygt hälften av pengarna används, d v s det som går till Hovstaten. Den andra hälften går till Slottstaten, som blivit något mer öppen nu på 2000-talet och årligen granskas av riksrevisionen. Hovstaten granskas av en privat revisor vid namn Evy Jakobsson. Jag vet förstås inte, men det går ju att undra lite över vilken slags tacksamhet som föranledde att hen år 2006 fick Kungens medalj av 8:e storleken i serafimerband?

I en artikel i Aftonbladet från 2003, så ger C-G uttryck för att hen "vill ha mycket mer pengar". Samtidigt så "störs [hen] inte av bristen på insyn.
- Jag tycker det är ganska bra, det måste jag säga, säger h[e]n och skrattar glatt."
Bör vi vara förvånade? Nej, självklart vill monarken slippa att bli skärskådad, men då kan hen också få slippa stålarna. Varje år verkar det också vara samma visa, exempelvis enligt en liknande artikel i Aftonbladet från 2007.

Graf från Ekot, Sveriges Radio
Hur än monarkin kommer att utformas framöver, som existens eller icke-existens, så anser jag att apanaget är något som bör dras in. Ska det allmänna stå för kostnaderna för underhåll av slott och föremål, så bör enligt enkel logik också allmänheten ha tillgång till dessa. Kanske som i exempelvis de flesta simhallar eller muséer, alltså förknippat med inträdesavgift? Vid en privatisering kan ju Hovet istället börja sälja sina tjänster, hushållsnära eller ej, för att finansiera karusellen. Det skulle säkert gå fantastiskt bra med ruljansen med tanke på hovets fantastiska popularitet.

Det finns många som menar att vi får tillbaka de investerade pengarna med råge, med anledning av den marknadsföring av Sverige som monarkahuset bidrar med. Hur det är med den saken beror nog på vem som räknar. Jag är nämligen säker på att det går att räkna på många olika vis när det gäller sådana samband. En bekant till mig menade att monarki är viktig för att det indikerar stabilitet i landet och därmed lockar utländska företag att handla med de inhemska. Det är ett argument jag inte köper alls. Företag handlar rimligen med ”svenska” företag, inte för att vi råkar ha en monark, utan för att det finns vinster att hämta i handeln. Monarkin bör vara tämligen egal i det hänseendet.

I min värld överväger nackdelarna med att behålla ett arkaiskt och orättvist system som monarkin innebär. Omfattande ärvda privilegier kan ju inte vara särskilt sunt. Därför är det dags att sätta ner foten och avskaffa monarkin i dess nuvarande form omedelbums! Som trevlig bonus så skulle också de allra flesta nationalister få ett litet personligt helvete av tandagnisslan, och det är ju faktiskt värt en del. En risk är att vi skulle få fler nationalister, ehuru jag tror att chansen är större för det omvända. Åtminstone på sikt.

Om diskussion av SD på Schlaug.se

Under dagen har jag debatterat flitigt på Birger Schlaugs blogg i samband med inlägget om att Nobelstiftelsen fånar sig om Åkesson. Från att, enligt min mening, ha varit en rätt så givande diskussion, så började den efterhand gå på tomgång. Nu efter kommentar drygt 50 så lämnar jag den, då jag inte anser att diskussionen längre är tillräckligt konstruktiv för att förtjäna min tidsinvestering.

När jag uppfattar att "meningsmotståndare" inte orkar läsa tidigare inlägg i diskussionen, och saker börjar upprepa sig för mycket, ja, då uppfattar jag också att bristen på lyssnande har tagit sig över smärtgränsen för min del. En analogi är det berömda fenomenet plenumdebatt. Diskussionen har alltså mer eller mindre omvandlats till debatt och vi kan lika gärna säga A och B istället för våra argument. Den som ger upp sist vinner.

Det kan möjligen finnas en poäng med en sådan hållning i TV, där det gäller att "vinna" debatten, men om de förutsättningarna ska gälla i en mer närliggande diskussion så får "den andra sidan" gärna vinna för min del. Jag fortsätter hellre här istället, den mindre exponeringen till trots, och önskar mitt meningssyskon "Annelie" lycka till i debattens fortsättning. Det är taskigt av mig att överge, jag vet, men.. c'est la vie.

Det innebär naturligtvis inte att jag kommer att sluta diskutera på Schlaug.se. Nej, det är den bloggen alldeles för bra för!

Jag skulle här kunna fortsätta på det inslagna spåret med fortsatt kritik av SD, men tänker försöka undvika att fastna i främlingsfientlighetsperspektivet. Rasismen får bli något att återkomma till. Sådana frågor som tro på att exponentiell, obegränsad och evig tillväxt är önskvärd eller ens möjlig eller kritik av kapitalism, rådande framstegstro och antropocentrism samt förespråkande av verklig demokrati och livsrespekt står egentligen högre upp på min agenda. De är emellertid så stora, tunga och viktiga, att jag behöver känna att jag gör frågorna rättvisa. Avvaktar alltså på grund av den interna pressen. Men jag lovar att det kommer. Det måste det.

29 oktober 2010

Om Arkelsten, Shell samt Moderaternas framtidsfientliga rörelse

Jaha, då landar jag emellanåt i flug- och dagsländeträsket trots allt. Inte mycket att göra.

Bild hämtad från politikerbloggen.se
Gustav Fridolin ifrågasätter, i en artikel i Expressen, Sofia Arkelstens integritet när det gäller jätten och det multinationella oljebolaget Shell, som många gånger har slagit världen med häpnad med anledning av deras svinerier bland annat i tredje världen. Jag tycker att kritiken är helt befogad. 

Utöver det så vill jag bjuda på en liten anekdot. I början av 2000-talet så ordnade jag såsom ordförande för Fältbiologerna Sthlm city en manifestation tillika demonstrationståg för cyklism och kollektivtrafik med påföljande debatt i samma tema på Södermalmstorg. Jag vill nu, snart tio år senare, tacka Vänsterpartiet än en gång för att de tog sig tid och medmänsklighet att låna ut sitt högtalarsystem till oss. Till manifestationen kom drygt hundra människor och jag vill minnas att stämningen var rätt skön där vi drog fram genom stan med våra naturligtvis fyndiga paroller och slagrop.

Bild hämtad
från politikerbloggen.se
Till debatten slöt samtliga kommunfullmäktigepartier upp med varsin representant, och jag agerade moderator. Sofia Arkelsten var i egenskap av moderaternas representant den som hårdast ifrågasatte att Stockholm skulle behöva satsa på att bygga ut cykelbane- och cykelvägnätet. Jag kan till och med citera henom med "jag skulle aldrig cykla genom sta'n - det är alldeles för farligt" vilket uppenbarligen skulle tolkas som att folk gör mycket bättre i att åka bil än att cykla. Den som säger något sådant har tydligen missat hela poängen med cykelbanor och -vägar. Strax därefter sade hen något än mer frapperande med "nej, vi behöver inte mer cykelbanor inne i stan; folk flyttar ju till Stockholm för att de vill ha storstadslivet". Går det att tolka på annat vis än att vi underförstått som storstadsvarelser med glädje söker oss till bilar, avgaser, asfalt och betong?! Och jag som trodde att det i första hand handlade om möjligheter till arbete, utbildning och socialt liv, ja, till och med en sådan sak som nattliv. Jag är väl ute och cyklar, som vanligt...

Dessa två citat ovan tycker jag egentligen talar för sig själva, men om någon kommentar ska ges så är det att det visar på en synnerligen skev och insnöad verklighetsuppfattning. Att en sådan person varit exempelvis miljötalesperson är ju väldigt talande för hur Moderaterna fungerar som parti. Jag önskar verkligen att folk såg igenom deras lögner om att "värna miljön" och att vara ett "arbetarparti" och så vidare.

Moderaterna är framtidsfarliga. Det är en typisk sådan rörelse som förstör för flertalet för att de redan besuttna och privilegierade ska få det ännu bättre. De borde verkligen skämmas ögonen ur sig. Det lustiga är att de inte gör det. Politik är ju ett populistiskt spel som har mer att göra med marknadsföring än verklig övertygelse, det vet ju alla, eller hur?...

Mina tankar utifrån inlägget "Nobelstiftelsen fånar sig om Åkesson" på Schlaug.se

Jag läste nyss ett färskt inlägg på Birger Schlaugs blogg. Läsning där är i stort sett alltid är intressant och läsvärt! Det finns många bra gröna bloggar där ute, men jag vill passa på att konstatera att Birgers blogg är min favoritblogg bland de gröna. Alltså, kort och gott, min favoritblogg.

Hur som helst så handlar inlägget om att Nobelstiftelsen gör fel och spelar SD i händerna genom att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelfesten. I sak så tror jag att Birger har rätt i mycket när det gäller den här frågan. Exempelvis om att marginaliseringen av SD delvis får som effekt att de får sympati bland "folket". Jag gör mig här ett försök till att diskutera saken utifrån Birgers inlägg, särskilt som det hänger ihop med mitt tidigare inlägg SD nekad festlighet.

Birgers beskrivning av historieskrivningen är intressant, och där finns helt klart stort utrymme för lite mer rakhet och introspektion hos Nobelstiftelsen. Däremot anser jag det vara lite vanskligt att likställa exempelvis DNA-framtidstro och 1900-talets rashygienideologi med dagens samhällsströmningar. Vi av idag gör ju anspråk på att ha insett hur falska sådana utgångspunkter är. Samhället anses ha blivit mänskligare. Hitler ska inte få upprepas.

Därutöver så förlänades exempelvis Watson & Crick Nobelpriset för deras arbete med att lösa den molekylära strukturen för DNA, vilket var ett verkligt vetenskapligt genombrott. Det har fört med sig ett och annat paradigmskifte på vägen. Schlaug påpekar också att priset var välförtjänt. Det kanske därför inte behöver sägas, men de fick i vilket fall inte pris för sina ibland absurda åsikter om politik. Utöver det så är det en helt annan sak att vara pristagare och att vara inbjuden gäst och folkets representant. Birger m fl får ursäkta mig, men jag tycker faktiskt att den särskiljningen är relevant.

Jag blev både lite förvånad och missnöjd när media direkt efter valet delade ut färgen grått till SD. Trots att de påstår att de inte är rasister, så representerar de i sin pragmatiska rasism och nationalism färgen brunt. Det tycker jag att media mycket väl borde kunna ställa upp på, all moteld till trots. Den följande diskussionen skulle nog vara både intressant och upplysande. Det är viktigt att försöka se saker för vad de verkligen är.

SD representerar på det hela taget en fientlig människosyn. Det kan som exempel märkas i fallet Marie-Louise Enderleit, om vilket det kan läsas i nyhetsflödet exempelvis från Trelleborgs Allehanda, Nyheter24 eller Expressen. Denna person anser sig vara hjärntvättad och beskriver en hetsstämning mot invandrare i, vad jag utgår från, SD-sympatiserande grupper på Facebook. Det talar ganska mycket om vad det är för slags rörelse vi har att göra med.

Jag kanske är såväl grym som dum, men jag anser faktiskt att SD förtjänar att marginaliseras såväl från beslutskammare och representationsrum. Den diskussion som därmed väcks bör riktas in på att blotta SD:s rätta ansikte. Och än viktigare hur det kan komma sig att folk verkar beredda att börja göra om 1930-talets idiotiska och oerhört tragiska misstag. Den värsta figuren i sådana sammanhang är den tysta medlöparen som låter sig skrämmas till tystnad. Den diskussionen tror jag är viktig, då jag gissar att många av SD:s väljare snarare är missnöjes- och misskynnesröstare, än verkliga rasister och nationalister. En del tillhör den skaran, visst, men även där kan vi ju bara hoppas på att diskussion och medvetandegörande väcker deras medmänskliga ådra och insikt om att vi alla är människor.

Jag tror inte att arbetet mot SD:s etablering ska handla om att ge dem smörfil in i etablissemanget. De hör med sin värdegrund inte hemma på den parlamentariska kartan, enligt min mening. De är såsom högerpopulister förbannat farliga. Många verkar alltför lätt gå på retoriken, lögnerna och propagandan, på samma vis som det har gällt Moderaternas lika framgångsrika som falska valkampanj. Att jag säger det betyder inte att jag anser att de ska uteslutas från samtliga sammanhang av diskussion, för det anser jag inte. Jag tycker att diskussionen är viktig, och där har SD helt klart en roll att spela. Däremot anser jag inte, vilket möjligen har framgått härvidlag, att det är nödvändigt att ge dem helt fria retoriska tyglar. Den intellektuella och medmänskliga skamvrån är deras rätta plats, hårt och tillspetsat uttryckt.

Jag diskuterar gärna saken och är öppen för att omvärdera, men jag anser i nuläget att Nobelkommittén gör rätt i att avstå från att bjuda in Jimmie Åkesson till spektaklet. Att ange skälet med "oförenlig värdegrund" tycker jag också är tillräckligt.

28 oktober 2010

Svenskt näringsliv - en klassiker

Anders Schröder
En av Grön Ungdoms förbundsstyrelseledamöter, vid namn Anders Schröder, har författat en utmärkt kritik över intresseorganisationen Svenskt näringsliv och dess manipulativa och hycklande inställning och arbetsmetod. Den här gången står tillväxtmantrat på dagordningen.

Svenskt näringsliv utger sig för att vara en opartisk faktaförmedlare och opinionsbildare, men det ligger tydligt nog rätt så långt ifrån sanningen. De baserar emellanåt "fakta" på interna, ovetenskapliga undersökningar, och har en politisk agenda. Det är mer än tydligt.

Som exempel tar Anders upp den av Svenskt näringsliv omhuldade tesen att tillväxt ger ökat miljöskydd, och sågar den bokstavligen längs med fotknölarna. Svenskt näringsliv visar allt oftare upp sitt rätta ansikte som oseriös spelare på den samhällsekonomiska spelplanen.

Läs Anders artikel i SvD samt Svenskt näringslivs replik och bilda dig en egen uppfattning. Jag vet dock på vilken häst jag sätter mina 50 öre.

Det strålar en stjärna

Jag erkänner, jag har ett antal låtar på lager. Jag lovar att inte lägga upp allt här på en gång. Det skulle bli för mastigt. En del av materialet befinner sig i samma kategori som Nu är det jul igen, medan annat även har nyskriven musik. Texten är i stort sett alltid egenhändigt ihopsnickrad, ibland med inspiration från eller i samverkan med andra.

Här kommer i vilket fall en vackrare variant av Det strålar en stjärna, där jag skrivit texten och musiken är den traditionella av Ruben Liljefors.

Neonskyltar på Blackebergs torg
februari 2009
Foto: Tomas Westberg
det står en neonskylt

det står en neonskylt förunderligt blid
och tecknar sitt budskap i natten
den lyser och blinkar i tid och otid
och speglar sin skönhet i vatten
när dagen den gryr
och bekymren oss flyr
ja, då tröstar oss tanken
att nå’n annan oss styr
så nu lever vi
i neonskadad epilepsi

Munkedals pappersbruk
Foto: Selma Sahlberg
det står en svart skorsten så ståtlig och fin
och sprider sin andedräkt vida
den pustar och stånkar för din skull och min
att vi välfärdens vingar må rida
vi ska producera
till max och se’n mer
ja, då tröstar oss tanken
att vi föder än fler
så nu lever vi
i illusionens prylmagi 

det går en gestalt täckt av ärgade sår
och kastar sin skugga på världen
Äger vi tingen
eller äger tingen oss?
hen nickar och bugar så gott det förslår
och griper ditt hjärta för färden
att köpa sig lycka
är lätt kan vi tycka
ja, då tröstar oss tanken
hur lätt är att hyckla
så nu lever vi
i en mardröms fantasi






En skum gestalt...
Kanske en mäktig VD? Gissa bolaget! :-)


Mer kultur

Ytterligare Facebook-influens som spökar. Det här är så bra att jag gärna vill dela med mig av det. Här är tre lika sköna som korta filmer från Crazy Pictures:


Foto från Crazy Pictures sida på Facebook
Miljön (ekothrillertrailer), kan alternativt ses på Youtube.


Negerboll (om rasism), kan alternativt ses på Youtube.

Ta mig (en variant av Egalias döttrar), kan alternativt ses på Youtube.

Nu är det jul igen

Nu tänkte jag passa på att slå ett slag för kulturen. Jag vet inte riktigt, eftersom jag inte följer mainstream-media, men jag är tämligen säker på att julruschen kommit igång vid det här laget i vanlig ordning. Mmm, jag tycker att jag hör tillväxttrummornas taktfasta buller där borta vid horisonten. Ungefär som orchernas arméer i Sagan om ringen.

Jag som Djävulstomten
Foto: Björn Larsson Ask
Det jag tänkte bjuda på för stunden är en liten sång som jag skrev ihop den 28:e november 2004. Inspirationskällan var en gatuteater som jag och några gröna vänner anordnade i city, där jag spelade den alltid skönt aktuella figuren Djävulstomten. Melodin bör vara rätt så given för de flesta, och ni har alla min tillåtelse att börja sjunga den runtom i stugorna. Det vore fint.



nu är det jul igen

/nu är det jul igen
och nu är det kul igen
vi köper ända fram till påska/
/av HM:s underkläder
och kostym i läder
det får kosta vad det kostar/

/nu är det jul igen
och nu är det pul igen
med konsumtion som slår i taket/
/så går aktiekurser upp
i marknads tuppejuck
med tomten full och glad på haket/

/nu är det jul igen
och nu är du ful igen
i NK har vi köpattacker/
/så kleta lite här
och kleta lite där
köp mera smink så blir du vacker/

/nu är det jul igen
och nu är det strul igen
ingen går här riktigt nöjder/
/samhället är kallt
för vi vill köpa allt
vi tror att det blir frid och fröjder/

27 oktober 2010

Kritik av arbetslinjen

Foto från Birgers blogg
Det får bli ett kort inlägg om en viktig och kontroversiell fråga. Till att börja med vill jag hänvisa till ett utmärkt inlägg av Birger Schlaughens blogg med rubriken "Avhandling: Sänkt arbetstid viktigare än högre lön". Där sägs bland annat att "de flesta svenskar vill arbeta mindre istället för att få högre lön".

André Gorz
Därefter vill jag gå vidare och djupare genom att hänvisa till en artikel jag kom över genom Pierre Ringborgs försorg. Artikeln utgår ifrån den franska filosofen André Gorz och handlar i korta ordalag om hens kritik av lönearbetet som alienerande fenomen. Jag vill naturligtvis rekommendera dig som läsare att ta dig an artikeln i sin helhet. Som en försmak till den intellektuella förlustelsen, så vill jag passa på att bilägga ett relativt omfattande citat genom följande centrala stycke, hämtat från artikeln
Den autonoma sfären står bortom rationell kalkyl och är emotionell och spontan, medan den heteronoma sfären är rationaliserad, hierarkisk, och per definition (Gorz definition) alienerande. Med modernitetens utveckling dras arbetet bort från den autonoma sfären. Fabriksarbetet kan aldrig bli kreativt och självrealiserande – oavsett om arbetsdelningen sker kring löpande band eller i det postfordistiska produktionssystemets nätverksstruktur. Fragmenteringen och alienationen är inbyggd i teknologin. Hur kritisk den arbetsromantiska vänstern än må vara mot kapitalismens ägarstrukturer, tjänar den trots detta till den heteronoma sfärens utbredning alltmedan den autonoma sfären drar ihop sig. För att kunna möta den teknologiska produktivitetshöjningen räcker nämligen inte keynesiansk stimulanspolitik; aktiviteter som tidigare skett i det privata måste, för att sysselsättningsballongen ej ska spricka, förvandlas till lönearbete. Den fulla sysselsättningens politik kräver, utöver välfärdsstatens upprätthållande av en allmän köpkraft som förmår möta överproduktionen, att fler och fler aktiviteter från den autonoma sfären omvandlas till lönearbete och därmed till heteronoma aktiviteter. Inte minst gäller detta den framgångsrika kommersialiseringen av vård och omsorg som, även i offentlig regi, gör det omöjligt för brukaren att kräva någon genuin ”omtanke, värme, någon spontanitet i hängivenheten” från vårdaren, enligt Gorz.
Det här talar alltså bland annat om vad jag brukar beteckna som en formalisering av den informella ekonomin. Gott att läsa! Medvetenhet ger makt till förändring...

SD nekad festlighet

SD:s partiledare Jimmie Åkesson får inte komma på årets Nobelfest, enligt Aftonbladets reportrar Eva Buskas och Mikael Hellmyrs.

Fotomontage: Lotte Fernvall
Hen verkar enligt artikeln inte särskilt knäckt över marginaliseringen, men ändå lite nedstämd. Förvåningen måste dock vara spelad. Jimmie och anhanget verkar tillräckligt smarta för att förstå att de är träck i den politiska hierarkin. Ja, det är ju för övrigt något de gör sitt bästa för att samla så många billiga poäng som möjligt på.

Hämtad från Göran Hådéns blogg. Kreatör okänd.
Å andra sidan är det kanske tur att hen som representant för SD nekas tillträde till den eftertraktade festiviteten? Jag menar, så slipper hen riskera att tappa ansiktet och hasta ut ur Blå salen med stjärtfjädrarna i vädret à la uttåget från kyrkan och biskop Eva Brunnes predikan i samband med riksdagens öppnande den 5:e oktober i år.

En bekant ifrågasatte förresten varför det i dagsläget bedrivs hetsjakt på SD medan de så kallade kommunisterna stryks medhårs. Den djupare anledningen till det uttalandet är jag inte helt bekant med. Jag kände mig dock tvungen att ge lite svar på tal, och det blev något som jag ävenledes känner att jag vill dela med er här på bloggen. Here goes (i något redigerad form):

Jag undrar var någonstans kommunisterna stryks medhårs? Det är väl bara lite tystare om "den röda döden" när nu bajsbrunt blivit en liten illaluktande klick på den parlamentariska paletten?

Kommunistskräcken frodas med säkerhet vidare i all välmåga. Däremot anser jag att varken leninism eller stalinism var några vidare goda exempel på kommunism, enligt Marx teorier.

Själv är jag inte kommunist, men tycker att Marx är intressant. Visst, hen var förhållandevis fast i industrialismens och arbetshetsens paradigm, men gav oss ändå den första ordentliga kritiken av kapitalismen. Otroligt värdefullt.

Kapitalister är Djävulens fotvårtor. När världen gått under är det dem vi kommer att jaga, men då är det liksom försent. Det är många som skrattar nu. Undrar vem som kommer att skratta då?

Om nationalism

Främlingsfientlighet är ett tema jag lär återkomma till här på bloggen.

Bilden är hämtad från artikeln i Nationell idag
Jag hittade den här nationalromantiserande artikeln via en länk från min folkmusikervän Adrian Jones på Facebook. Den handlar i stora drag om hur viktig folkkulturen är för den nationella "själen". Adrian hade träffsäkert formulerat sin initiala kommentar med "tyvärr finns inga glasögon för de trångsynta...".

Efter att jag läst artikeln så formulerade jag en kommentar, vilken de fega nationalisterna snabbt censurerade bort i sann Hitler- och Stalin-anda. Oliktänkande och diskussion verkar enligt dem vara farligt, förmodligen för att det reducerar de populistiska och propagandistiska möjligheterna.

Min kommentar i nätversionen av den snuskiga blaskan lät enligt följande:
"olika folk utvecklar och omformar kulturer till att passa respektive folkgrupps karaktär och sinnelag".

Vilken dynga! Artikelförfattaren [Erik Alhem] passar bättre i 1600-talsdräkt, papiljottfrisyr och samkväm med Montesquieu om klimatläran.

Mänsklighetens genetiska evolution sedan stenåldern är inte mer än några korta andetag i vår arts livshistoria. Jag är molekylärbiolog (fil. mag.), så vi kan väl utgå ifrån att jag vet något om detta. Det är logiskt att det endast är ytliga skillnader mellan olika "folkslag". I grunden är vi alla människodjur. Liksom vi är djur. Liksom vi är levande varelser.

Du behöver inte vara nationalist för att vara stolt över din kultur! Jag skiter i Sverige. Jag älskar det som jag tycker är bra på den här plätten jord som jag råkar befinna mig på. Det kunde gärna få vara mer. Och nationalister ingår inte i den kategorin.

Det fina har heller inget att göra med landsgränser, som mest bygger på makt- och handelsbalanser i vilket fall. It's so superficial.

Sedan kan jag avsluta med att jag sedan snart 15 år med glädje spelat folkmusik och dansat folkdans. Det är emellertid något jag gör för att det är kul, och inte för att det råkar vara kvasi-"svenskt".
För övrigt, när vi nu har det här ämnet för handen, så vill jag rikta en ordentlig känga till Moderaterna i Botkyrka. De har helt uppenbart kopierat ett redigt stycke ur SD:s principprogram för ett remissvar på ett departementsförslag gällande att även invandrare som inte är flyktingar ska ges en introduktion till det svenska samhället, enligt följande artikel i DN.

Att det är en kopierad text förstår vem som helst som har skrivit en uppsats eller till och med mindre uppgifter i skolan. De har tyckt att de inte behöver använda citattecken då de ändrat på ett och annat ord i en och annan formulering, och det må möjligen vara korrekt ur ett formalistiskt perspektiv. Däremot är det inte alls korrekt att avstå från att ange källan. Det brukar leda till ej godkänt och Moderaterna förtjänar verkligen underkänt. 

Bild på Baker
hämtad från hens blogg
Det uppenbara gör dementierna från Jimmy Baker till inget annat än en pinsam historia. Hen är gruppledare för Moderaterna i Botkyrka och hens kommentarer om att "det är absolut en tillfällighet", "vi har inte använt Sverigedemokraternas program eller någon annan form av skrift som inspirationskälla över huvud taget" samt det synnerligen komiska "du får tro det eller inte, men det är det svar jag kan ge" är sådant typiskt nonsens som späder på politikerföraktet och gemene folks inställning att politiker mest snackar en massa tomma ord.

Det Jimmy Baker uttrycker med "hade vi vetat att Sverigedemokraterna skrivit så där så hade vi uttryckt oss annorlunda, vi vill inte bli förknippade med dem" är inte mycket mer än ett populistiskt uttalande. Det viktiga är naturligtvis inte själva formuleringarna, utan själva budskapet. Står det sig, vilket uppenbarligen är ambitionen, så hjälper inga större insatser av formuleringstrolleri. Hur frispråkig Jimmy Baker själv än anser sig vara. Moderaterna vågar naturligtvis inte stå upp för det, men mycket av deras ideologi och politiska uttryck ligger, vad jag kan se, nära det främlingsfientliga.

Edvard Unsgaard (M)
Foto: Anders Wiklund /Scanpix


Se bara den spontana inställningen hos Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard, där hen enligt en artikel i Expressen uttrycker "att på en halvtimme hitta en invandrad städerska som kan torka upp bajs i trapphuset - det är arbetslinjen" (Expressens sammanfattning av Unsgaards inlägg på Facebook). Även om hen säger sig ha haft som uppsåt att lovorda ett företag för att det en söndag har agerat snabbt på hens uppdrag, så lyser själva den fördomsfulla attityden igenom med all önskvärd tydlighet.

Jag är därför rätt säker på att de gärna smygmyser med främlingsfientliga och nationalistiska element, om de kan slippa undan med det. Ett sådant öppet förhållningssätt skulle dock förlora alltför många röster och negligera den senaste tidens valframgångar med råge. En realpolitisk omöjlighet, men därför är det än viktigare för oss vanliga människor att försöka se saker för vad de är. Jimmy Baker och hens politiska kärntrupp hjälper oss verkligen med det.

Moderaternas främlingsfientliga hållning är för övrigt något som exempelvis Janne Josefsson visade inför valet 2002, där just de moderata politikerna utmärkte sig med önskemål om bland annat en mer restriktiv flyktingpolitik. Valstugereportaget är intressant, och absurt nog än mer aktuellt idag, och det går att läsa mer om det på till exempel wikipedia (följ länken ovan) eller i den här artikeln på SVT.

26 oktober 2010

Värdefull musik

Boken och filmen Into the Wild talar om något viktigt. Jag ska dock inte här och nu gå in på någon analys av vare sig bok eller film. Jag nöjer mig för stunden med att peka på filmmusiken och därmed mena att Eddie Vedder är en av vår tids stora kulturskapare. Särskilt i åtanke av aspekten sunda budskap.

Här är Youtube-länkar till några av hens låtar, skrivna för filmen:


Society

Hard sun

Long nights


No ceiling

... 3... 2... 1... green ignition!

Har sedan en längre tid - åtminstone i relation till dagens samhälleliga strävan till kortsiktiga perspektiv - haft tankar på att börja skriva en politisk blogg. Skriver sedan tidigare en schackblogg. Schack är ju kul, men egentligen inte särskilt angeläget när det gäller nutids- och framtidsfrågorna. Ja, överlevnads- och måbrafrågorna helt enkelt.

I samband med mitt återinträde i Miljöpartiet de Gröna häromveckan, efter fem friår från den politiska arenan, så har jag ett mer pragmatiskt incitament till att göra verklighet av den här tanken.

Ambitionen med det här första inlägget är att formulera någon slags programförklaring. Kort sagt, vilket syfte har jag med bloggen?

Till att börja med så handlar mina texter här i första hand om mitt behov av att uttrycka mina tankar och möjligheten att dela dessa med andra utan censur. I de fall jag lyckas inspirera andra till att tänka efter och ännu hellre före, så har jag lyckats med något stort. Enligt min ringa mening.

Jag kommer min vana trogen försöka undvika att fokusera på mediasländor och dagsaktuella händelser. Kanske slinker några av dessa med ändå, men förhoppningsvis så kommer min strävan att lyfta analysen till en högre, djupare och mer omfattande nivå att prägla diskursen.

Något av det mest intressanta, och egentligen enkla, här i världen är att försöka komma fram till och belysa grundläggande samband. Det är så lätt att gå vilse i ytliga detaljer, medan en problemfrågeställnings grundstenar ger fundament för att lösa själva problemet ifråga.

Slutligen så är det viktigt för mig att konstatera att min ideologiska hållning är djupt grön. Det är viktigt och kräver sin definition. Jag låter emellertid den definitionen bero för stunden, för att istället låtas växa och formas i eventuella läsares medvetanden jäms med mina skriftmässiga äventyr.

Väl bekomme!