30 april 2011

Cykelkärra

Artíga inför cykelturen
Cykla är bra för såväl miljön som för hälsan. Nu när våren är kommen och sommaren stundar, så kan vi se en klart ökad frekvens av cykelturer. Något vi har saknat över åren, men funderat på att försöka skaffa, är en cykelkärra.

För några veckor sedan såg jag en Fb-väns statusuppdatering där hen frågade om tips inför att skaffa just en cykelkärra. En vän till den vännen erbjöd då en cykelkärra som var något defekt (fabrikationsfel), men Fb-vännen avböjde för att hen ville ha något som fungerade på en gång utan knot.

Som konsumtionsminimalist och penningekonomiskt obemedlad, så skrev jag till min väns vän och undrade om jag kunde ta över kärran istället.

Spännande ekipage i glada toner
Jag fick ett positivt svar. Cykelkärran hade redan stått i ett år utan att användas och alternativet var att efterhand slänga bort den.

Nu kom jag istället med en pirra och hämtade den. Efter lite fix och trix så fungerar den alldeles utmärkt.


Återanvändning är den bästa formen av återvinning. Vill därför rikta ett stort tack till Frida Flodman för visad generositet och insatsen att hellre ge bort än slänga bort. Tack!

Nationella bokveckan

Nu är det tydligen den nationella bokveckan. Värt att fira. Såg en återanvänd (återanvändning är den bästa formen av återvinning) men fortfarande kul statusuppdatering av Akko Karlsson på Facebook.

Här är en variant av den anpassad för det här forumet:

Ta närmaste bok, slå upp sidan 52 och skriv in den femte meningen som kommentar här på bloggen utan att nämna titeln.

28 april 2011

Stäm upp på stämman!

27/4 höll Vattenfall sin bolagsstämma. Med anledning av att de enligt mångas mening fortfarande satsar för mycket på naturgas, kol- och kärnkraft så var vi några stycken som utförde en sångaktion efter VD Øystein Løseths tal i stämmans inledningsskede.

Samuel Jarrick med protestplakat
Till höger skymtar Maria Loxbo
Några har meddelat mig att det är ok att stå med här på bloggen med namn, vilket alltså följer här. Vi hade delat upp oss på grupper beroende på när vi kommer in i sången. Jag sjöng tillsammans med Hannah Persson och en till i välrenommerade grupp 2. Med på aktionen var även Maria Loxbo, som jag sjunger med i Ekokören. Aktionens initiativtagare och sångledare var operasångare och tidigare talesperson för Klimataktion Samuel Jarrick.

Den icke-våldsliga manifestationen finns registrerad på Vattenfalls egen videopresentation med början ca 46m30s och slut nästan tre minuter senare vid 49m10s när vi självmant tågar ut ur salen. Ett tack till Vattenfalls produktionsledning att de inte valt att redigera bort "underhållningen".

Sången är svår att höra eftersom ljudupptagningen endast skedde via mikrofonerna framme på podiet.

Under stämman förelåg det förbud för annan film- och ljudupptagning än bolagets egen. En skälig och fristående dokumentation bör emellertid ingå i en civil olydnadsaktion. Vårt eget filmteam lyckades därför med konststycket att föreviga tillfället via en bröstficka eller liknande. Grupp 2 återfinns i vänsterkanten på visst säkerhetsavstånd från centralgrupperna:


Ljudet är lite tydligare här. Framgick det inte tidigare, så bör det nu vara klart att det är Inatt jag drömde som vi sjunger. Texten är emellertid omskriven av Samuel Jarrick och är som följer:
Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var grönt på vår jord och alla utsläpp tog slut
Jag drömde om en jättesal där kolkraftsmän satt på rad
Så rev de sina bonusar och reste sig och sa:

Det finns ingen smutsig kolkraft mer och ingen kärnkraftsstress
Och ingen känner längre till det ordet CCS
På gatorna gick folk omkring och log från kind till kind
Och alla älskade solens kraft och våg och vatten och vind
Glada aktivister efter väl uträttat värv
Det var några som hade nekats tillträde till stämman med anledning av tidigare manifestationer mot Vattenfall. När vi som varit inne väl hade kommit ut så förenades vi och fortsatte manifestationen med att sjunga lite till för solande poliser. En del av dem log mot oss. Trevligt.

Vem har svalt kärnavfall från Forsmark?
Vi sjöng förstås Inatt jag drömde en gång till. En kameraperson från TV4 passade då på att spela in det, även om jag gissar att det inte riktigt nådde fram in i nyhetsflödet.

Där utanför sjöng vi även en annan sång som vi egentligen hade avsett fortsätta sångaktionen med inne på stämman. Vi missade det emellertid i det potentiella tumultet. I videoklippet ovan går det visserligen att höra att jag börjar sjunga sången när vi tågar ut, men jag valde att inte fullfölja soloinsatsen. Melodin är Nu tändas tusen juleljus. Jag har gjort den alternativa texten:


nu tändas tusen kolkraftverk
på jordens mörka rund
och miljontals ton av växthusgas
sprids ut i denna stund
och över stad och land ikväll
går jordens dystra bud
att snart orkar inte jorden mer
och då tar världen slut

nu strålar tusen kärnkraftverk
i radioaktivt härligt ljus
som lyser in med hopp om frid
i varje hem och hus
och varje hjärta, armt och mörkt
lyser upp av sig självt
med strålar av en värme blid
när härdarna har smält

nu snurrar tusen vindkraftverk
på fält och klippors häll
förnybara bränslen är melodin
för en framtid som är säll
nu hushåller vi med resurserna
och lever gott i verklig frid
fria från prylhets och maktgalenhet
och fria i vår gröna tid

Sammanfattningsvis var det enligt vår mening en lyckad manifestation gentemot Vattenfall och regeringens energipolitik!

26 april 2011

Kärnkraftsdemonstration

Eduardo Hornos Ledoux (gul skjorta)
Med anledning av att det idag var 25 år sedan härdsmältan i Tjernobyl, Ukraina, så var vi ett antal brinnande själar som höll en demonstration mot kärnkraft. I samma veva (fast mer på ett hörn) gällde det naturligtvis också ett ställningstagande mot kolkraft, naturgas och olja.

Artíga, Dace och Torun
Det vi demonstrerade för var energigenerering genom vind, vatten och sol. Naturligtvis under förutsättning att etablering inte förstör miljön. Hållbar, förnyelsebar energi således.

Torbjörn Gannholm
Språkrörskandidatskollega
Jag var där tillsammans med några tusen andra. Exakt hur många vi var vet jag inte. Frågan är om någon vet, men vissa kvalificerade gissningar har säkert gjorts. Får säkert läsa om det i media imorgon.

Kerstin Dreborg och Roland von Malmborg
och i bakgrunden står Lars Ohly
Föga förvånande så var jag bekant med ganska många som var på plats. Miljörörelsen är inte fasligt stor förstås. Här är några foton som fångat några av dem på bild.

Jag med Artíga på axlarna
Intressant nog så hade Greenpeace ställt som krav att inga "politiska" talare skulle ges plats. Eduardo hade i ett tidigt skede ordnat Akko Karlsson som konferencier och frågat mig om jag kunde hålla tal. Inget av det blev alltså av.

Ganska menlöst krav egentligen. Under demonstrationen kunde åtminstone jag inte kunde höra ett enda tal eller en enda sång som inte var politisk.

10 000

Häpp! Nu är det jubileum med över tiotusen läsningar av bloggen sedan starten i oktober 2010! Tjo-hoo!

Fast. Hrm. Det kanske inte är så mycket att fira? Vad tycker du som finner nöje av att läsa här?

Jag menar, Birger Schlaug har ju haft över en miljon besök vid det här laget. Blir lite som att jämföra Immanuel Kant och Vilhelm Schmidt.

Interpellation om basinkomst

Annika Lillemets (Mp)
Jag blir glad att Miljöpartiet driver frågan om basinkomst i parlamentet. Fast med förlov sagt är de flesta Mp-riksdagsledamöter inte särskilt hugade och det var längesedan de var det. Däremot lämnade Annika Lillemets nyligen (21 februari) in en seriös fråga om saken till Regeringen. Den löd som följer:
Resolutionen role of minimum income in combating poverty and promoting an inclusive society in Europe, som antogs av en stor majoritet i EU-parlamentet den 20 oktober 2010, föreskriver en mängd olika åtgärder för att motverka fattigdom och social utslagning i unionen.

EU-parlamentet framhåller bland annat att olika försök visat att villkorslös medborgarlön (basic income) är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom och utslagning och ge alla ett anständigt liv. Parlamentet uppmanar därför i resolutionens 34 § och 44 § såväl EU-kommissionen som medlemsländerna att inleda praktiska och omfattande försök med villkorslös medborgarlön som ett sätt att uppnå social rättvisa och lika möjligheter. I 44 § påpekas att villkorslös medborgarlön är icke-stigmatiserande och har förmågan att förebygga dold fattigdom.

Med anledning av detta vill jag fråga hur statsrådet avser att förverkliga resolutionen, särskilt 44 §, i Sverige.
Maria Larsson (Kd)
Interpellationen lämnades in till Socialförsäkringsminister Ulf Kristensson (M), som av något outgrundligt skäl lämnade frågan vidare till Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (Kd). Den påföljande debatten i kammaren (12 april) inrymmer sju inlägg, tre från Annika Lillemets (Mp) och fyra från statsrådet ifråga. Det blir lite väl långt att citera debatten i sin helhet här på bloggen, så jag gör mitt bästa för att plocka ut godbitarna med påföljande (ibland sarkastiska) kommentarer.

Maria Larsson (Kd)
Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla som kan ska ges möjlighet att bidra till sin egen och samhällets utveckling genom arbete. Arbete ger möjlighet till social delaktighet och ekonomisk trygghet genom löneinkomst. Arbete ger även inträde till de sociala trygghetssystemen, och som kompletterande skydd finns behovsprövat ekonomiskt bistånd. [...] Ekonomisk grundtrygghet är avgörande för ett inkluderande samhälle och regeringen anser att trygghetssystemen ska utformas för att främja människors möjlighet och vilja att träda in på arbetsmarknaden.
Föga förvånande är svaret... *ta-daa*... Arbetslinjen.

Svaret är således inriktat på att de som råkar stå utanför de sociala trygghetssystemen och exempelvis inte har haft möjlighet att jobba i tillräckligt stor utsträckning (säg A-kassans arbetskrav på minst 17 h/vecka under ett halvårs tid) eller de som blir utförsäkrade men fortfarande är för sjuka för att lönearbeta, ja, dem skiter de så kallat regeringsfähiga högaktningsfullt i!
[...] I den mån kommissionen och andra medlemsländer finner det intressant och ändamålsenligt att genomföra försök med villkorslös basinkomst tar regeringen gärna del av dessa erfarenheter.
Det gamla vanliga feg-argumentet om att det låter vi minsann någon annan göra. Inte vi, inte nu. Det är någon annans problem.
Här vill jag framhålla att den öppna samordningsmetoden innebär möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan medlemsländer för att gemensamt utveckla ett mer socialt Europa i enlighet med den nya strategin för smart och hållbar tillväxt för alla, den så kallade Europa 2020-strategin.
"Smart och hållbar tillväxt". Vad är det för menlöst tomtespråk? Högvörderliga statsrådet väljer att inte fatta någonting. Tom borgarboll.

Annika Lillemets (Mp)
EU-parlamentet uppmanar till politisk fantasi och nytänkande, något som är nödvändigt för att skapa förutsättningar för ett bra liv för alla, inte bara för de starkaste, friskaste och mest anställningsbara – vad nu det råkar vara för något. Fattigdom och maktlöshet är nämligen inget man väljer. Det är inte den enskilda människans fel att [hen] är fattig. Det är inte resurser som saknas utan politisk vilja till rättvis fördelning av arbete, pengar och makt.

[...] de sociala och ekonomiska klyftorna ökar i Sverige. Allt fler slås ut och allt fler förnedras i mer eller mindre konstlade arbetsmarknadsåtgärder. Vi har massarbetslöshet samtidigt som många lönearbetar mer än de mår bra av. Allt effektivare produktionsmetoder minskar behovet av arbetskraft. Att vi inte behöver arbeta så mycket för att tillgodose våra grundläggande materiella behov är en historiskt ny situation, och vi borde glädjas åt vår nyvunna frihet i stället för att alltmer fåfängt försöka skapa full sysselsättning till varje pris, genom ständigt ökad konsumtion som inte längre gör oss lyckligare och som skadar miljön.
Poäng till de gröna. Shit, vad jag gillar Annika!
[...] I EU:s största land, Tyskland, debatteras medborgarlön seriöst. I en rapport från det ansedda världshandelsinstitutet i Hamburg som kom häromåret framhålls att de som får göra vad de brinner för arbetar mycket effektivare än de som släpar sig till jobbet i trött rutin. De möjligheter att förverkliga livsprojekt – att starta företag, vidareutbilda sig och så vidare – som medborgarlön öppnar för, har enligt rapporten en betydande nationalekonomisk potential. Man bedömer att mellan 600 000 och 1,2 miljoner nya jobb skulle kunna skapas i Tyskland utifrån människors egna idéer genom införandet av en villkorslös grundinkomst. Den skulle kunna ge människor verklig makt över sina liv och chans att frigöra sin kreativitet. Detta är något väsensskilt från tvånget att delta i alltför ofta meningslösa arbetsmarknadsåtgärder som ofta inte leder någonvart eller i värsta fall leder djupare ned i förnedring.
Maria Larsson (Kd)
Jag vet mycket väl att Miljöpartiet på sina kongresser 1998, 1999, 2000 och senast på kongressen 2005 har slagit fast sin vilja att arbeta för någon form av medborgarlön i Sverige, men jag har också läst att man från och med 2008 slopade kravet på medborgarlön och att det i stället är rätt till arbete och egenförsörjning som ska utgöra grunden för Miljöpartiets synsätt.
Den medlemsomröstning eller rådslag om medborgarlön som skedde 2008 och som Larsson så förtjänstfullt refererar till var synnerligen präglat av ett fult diktat om att välja mellan pest eller kolera utifrån frågeformuleringarna som deltagarna hade att ta ställning till.

Det handlade i korta drag om att antingen rösta för en medborgarlön där vi skulle ha ett skattetryck på 98 % eller för något annat sätt att försöka fixa grundtrygghet i samhället. Manipulationen kan vi tacka Lennart Olsen & Co för.

Det finns alltså en anledning till att endast 5 % av medlemmarna valde att rösta i frågan. Många valde aktivt att lägga ner sin röst eftersom det saknades relevanta alternativ.

Knappast särskilt hållbart ur demokratiskt hänseende utan enbart tragiskt om det anses vara "partiets linje". Ungefär som medlemsomröstningen om utträdeskravet ur EU, där såväl båda språkrören som Miljöpartiets meste EU-politiker och grundare Per Gahrton pekade med hela handen.

Hade medlemmarna något egentligt val under de förutsättningarna? Det blev ju ungefär som att välja mellan språkrören och utträdeskravet. Rådslaget om medborgarlön ligger i samma division.
[...] Den beskrivning av Sverige och den generella välfärden i vårt land som Annika Lillemets ger överensstämmer nog inte med vare sig min eller de flesta andras syn.
Jasså? Och det vet minsann högt ärade statsrådet med trygg och säkerställd förvissning?
[...] Arbetslöshet och fattigdom hör ihop. Vi vet att bästa sättet att bekämpa fattigdom är att människor får möjlighet till egenförsörjning.
Människan saknar ju visioner och politisk vilja. Det etablerade systemet och den egna makten framför allt. Det blir mer och mer uppenbart ju längre debatten fortgår.

Annika Lillemets (Mp)
Vi skulle behöva ett basinkomstnätverk som i Tyskland. Där ingår ledande politiker från alltifrån kristdemokraterna CDU, till vänsterpartiet Die Linke, och även många tyska ekonomer ingår. Jag vill nämna kristdemokraten Dieter Althaus, som tidigare var regeringschef i Thüringen och en av Tysklands tyngsta politiker. Han har föreslagit en medborgarlön på 800 euro i månaden utan motprestation. Han anser att en sådan reform skulle kunna genomföras inom fyra fem år och vara budgetneutral genom att den ersätter en stor del av de nuvarande välfärdssystemen och minskar byråkratin.

Systemet skulle också fungera så att arbete alltid skulle löna sig även för dem med mycket låga inkomster. Althaus framhåller vidare att villkorslös medborgarlön skulle uppvärdera det obetalda arbetet i hem och samhälle. Ännu en god effekt som han framhåller skulle vara att människor med medborgarlön för reell möjlighet att välja bort underbetalda jobb med dålig arbetsmiljö.

Förslaget utreds vidare av Konrad Adenauer-stiftelsen, CDU:s idéutvecklingsstiftelse. Dessa tankar verkar inte har spritt sig till svenska kristdemokrater. Jag undrar lite varför. Det belyser också vad jag är ute efter när jag talar om detta.

[...] Det skulle kunna ha en mycket bra fördelningspolitisk effekt. Det bygger på en mycket positiv och liberal människosyn om att alla har rätt till frukterna av våra gemensamma tillgångar. Det handlar inte om bidrag. Det handlar om att varje individ själv anses kapabel att ta ansvar för sitt liv.

[...] Får vi förtroende växer vi med det. [...] Det vore en väldigt viktig förändring att gå från att se människor som lata som ska piskas på för att göra någonting bra till att se dem som kapabla och ansvarstagande.
Ja, varför inte lite positiv syn på oss som samhällsvarelser som omväxling? Det kanske vore något för dagens så kallade liberaler. Eller kvasiliberaler som jag tycker är en mer passande benämning. Jag menar, läs Adam Smith ordentligt. Eller varför inte Milton Friedman? Denna tongivande nyliberala storfräsare som ju förordade negativ inkomstskatt vilket, hör och häpna, är ett annat ord för basinkomst eller medborgarlön.

Maria Larsson (Kd)
Det är naturligtvis så att man kan läsa rapporterna från andra länder med lite olika glasögon. Jag ska med intresse och öppenhet ta del av de eventuella försök som genomförs på parlamentets uppmaning till medlemsstater och det som kommissionen uppmanas att göra om det nu uppstår några sådana.
Det låter för bra för att vara sant. Och det är nog sant åtminstone.
[...] Man får lite ställa medborgarlönen mot de uppbyggda systemen. Jag menar att det är viktigt för en nation att ha ett system där människor uppmuntras att bidra i den utsträckning som de kan. Egenförsörjning ska uppmuntras. Om man arbetar lite mer ska det också synas i plånboken.
Arbetslinjen ånyo. Tröttsamma människa.
[...] De system som vi har byggt upp – trygghet vid inkomstbortfall och behovsprövat ekonomiskt bistånd – är det någonting som i Miljöpartiets värld skulle avskaffas till förmån för en medborgarlön?
Javisst. Har inte det varit självklart hela tiden? Dessutom handlar det inte om att avskaffa, utan om att ersätta och radikalt förbättra.

Annika Lillemets (Mp)
Det handlar om grundläggande värderingar, människosyn och vilket samhälle vi vill ha. Vi gröna tror på människors kreativitet och vilja att bidra till samhället. Medborgarlön är vår vision på längre sikt. Det är en rättighet, en inkomst, som alla får utan villkor eller krav utan förnedrande prövning.

Det handlar också om hur vi ser på arbete. Lönearbete så mycket som möjligt oavsett innehåll är inget gott i sig. All verksamhet som någon avlönas för att utföra är inte meningsfull eller nyttig. Lika sant är att mycket oavlönat arbete är mycket viktigt.
Lönearbetet är bara en del av arbetet, och arbetet är bara en del av livet. Villkorslös medborgarlön skulle kunna befria arbetet från den överspelade funktionen av disciplineringsinstrument. Om alla fick bättre möjlighet att förverkliga sina drömmar och livsprojekt skulle mycket gott kunna åstadkommas.

[...] Men idén möter i Sverige känsloladdat och irrationellt motstånd till skillnad mot i många andra länder. Det vore synd om fördomar och låsningar skulle leda till att inga försök med villkorslös basinkomst genomförs i vårt land, vilket statsrådets svar tyvärr pekar på. Jag tycker att vi ska ta EU-parlamentets uppmaning på allvar.
De Gröna - De Grå
28 - 5

Maria Larsson (Kd)
Jag ser fram emot att ta del av ett mer detaljerat förslag på hur Miljöpartiet tänker sig medborgarlönen och har finansiering för det framöver i kommande budgetar. Det ska bli mycket intressant att följa.

[...] När det gäller fattigdomsbekämpning är tillväxten av arbete helt central. [...] Utbildningsfrågorna är en annan del som är viktig när man långsiktigt ska bekämpa fattigdom.
De Gröna - De Grå
28 - 3

25 april 2011

Tre filmklipp

Här är tre sevärda filmklipp på Youtube. Särskilt det första sammanfattar ett av Birger Schlaugs senaste blogginlägg, nämligen Söndagsskola för tillväxtvänner del 11.

Våra värderingar

George Monbiot
Jag hade för mig att jag skrivit på bloggen om den här artikeln av George Monbiot. Originaltexten är publicerad i The Guardian, men är här publicerad på hemsidan för KlimatAktion i översättning av Mikael Malmaeus.

Artikeln handlar om politiskt arbete utifrån värdegrunders roll och jag tycker att texten gör flera viktiga och tänkvärda poänger. Jag låter texten tala för sig själv genom att locka till läsning genom att citera några utvalda stycken:
Istället för att göra en rationell kostnads-nyttoanalys så väljer vi att acceptera information som bekräftar vår identitet och våra värderingar, och att bortse från information som gör motsatsen.

[...]

Vår sociala identitet är formad av värden som psykologer klassificerar som antingen yttre eller inre. Yttre värderingar handlar om status och personligt avancemang. Människor med en stark betoning på yttre värderingar är fixerade vid hur andra uppfattar dem. De månar om finansiell framgång, image och berömmelse. Inre värderingar handlar om relationer med vänner, familj och samhälle, och om att acceptera sig själv. De som har en stark betoning på inre värden är inte beroende av beröm eller belöningar av andra människor. De har övertygelser som går utanför dem själva. Få människor tillhör fullständigt den ena eller den andra kategorin. Vår sociala identitet är formad av en kombination av värden.

[...]

De som exempelvis värderar finansiell framgång högt har mindre empati, starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarkier och ojämlikhet, starkare fördomar mot främlingar och mindre intresse för mänskliga rättigheter och miljö. De som har starkare inre självkänsla har mer empati och mer engagemang för mänskliga rättigheter, socialrättvisa och miljö. Olika värderingar ”kuvar” varandra: ju starkare yttre mål och värderingar desto svagare inre mål.

[...]

Vi är inte födda med våra värderingar. De formas av vår sociala omgivning. Genom att påverka vår uppfattning om vad som är normalt och acceptabelt styr politiken våra sinnen lika mycket som våra levnadsomständigheter. Fri och allmän sjukförsäkring tenderar exempelvis att stärka våra inre värderingar. Att utestänga fattiga från hälso- och sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

[...]

Detta värderingsskifte har förstärkts av reklam och av media. Medias upptagenhet av maktspel, listor över rika människor, mäktiga människor, inflytelserika, intelligenta och vackra människor, besattheten vid att framhäva kändisskap, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inpräntar yttre värden i våra sinnen. Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – och därmed försvaga vår inre självkänsla – undertrycker de också inre värderingar.

[...]

Många aktivister för miljö och rättvisa har också försökt nå människor genom att tala till egenintresset: genom att förklara hur exempelvis minskad fattigdom i utvecklingsländer kan utöka marknaden för brittiska produkter, eller genom att försöka få människor att köpa hybridbilar med argumentet att dessa kan imponera på vänner och öka din sociala status. Den taktiken förstärker också yttre värderingar, och minskar ytterligare möjligheterna att lyckas med framtida kampanjer. Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause föreslår en enkel motstrategi: att vi slutar försöka dölja våra värderingar och istället försöker förklara och kämpa för dem. Progressiva aktivister, menar man, borde försöka öka förståelsen för den psykologi som inspirerar till politisk förändring, och visa hur den manipulerats. De borde också gå samman och utmana de krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

[...]

Men det finns en paradox här, som innebär att vi inte kan förlita oss på politiker att genomföra dessa förändringar. De som är framgångsrika politiker är, per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ärelystnad får gå före sinnesfrid, familjeliv, vänskap – och även kärleken människor emellan.

Vi måste genomföra denna omställning själva. Människor med starka inre värderingar måste sluta skämmas för dem. Vi måste argumentera för den politik vi vill ha, inte med egennyttan som argument utan på grund av att den är empatisk och bra; och mot politik som vi tycker är självisk och dålig. Genom att hävda våra värderingar kan vi förverkliga de förändringar vi vill se.

Prosperity without growth as pdf

I recently discovered that the Brittish Sustainable Development Commission has closed their activities the 31st of March. The home page has been converted to an archive site.

Tim Jackson
The commissions work is known for the efforts of perhaps primarily Tim Jackson. Here is for instance a nice talk about growth economy which ge held in Stockholm the 8th of Februar.

You want the book? Read it here!
Strange enough the commissions archive site is lacking the link to download one of their very noteworthy reports. I therefore have put up a link of my own to Prosperity without growth (2009).

The access to the book is free of charge. It was earlier available on the commissions own home page for free, but since I can't find it now-a-days I think it's well worth to share it for others who would like to read the report.

24 april 2011

Prosperity without growth som pdf

Jag upptäckte häromveckan att den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (Sustainable Development Commission) har avslutat sin verksamhet den 31:a mars. Hemsidan är i dagsläget reducerad till endast arkivsida.

Tim Jackson
Kommissionens arbete är känt bland annat genom Tim Jacksons insatser. Här är exempelvis en videoinspelning av ett bra föredrag om tillväxtekonomin som hen höll på ABF-huset i Stockholm den 8:e februari.

You want the book? Read it here!
Konstigt nog så saknas numera länken för nedladdning av en av deras utmärkta rapporter i pdf-format. Därför har jag lagt upp en länk till Prosperity without growth (2009) här.

Boken är fri att ta del av. Tidigare fanns den tillgänglig fritt på kommissionens hemsida. Jag tycker att den är väl värd att dela.

Väl bekomme.

23 april 2011

Sjung basinkomstens lov

Isobel Hadley-Kamptz
Trevligt att se grundtrygghet lyftas i samhällsdebatten av andra än gröna förkämpar. Och Milton Friedman (nyliberal guru som förespråkade negativ inkomstskatt).

Isobel Hadley-Kamptz har tagit upp medborgarlön förut och här är det senaste inlägget på Expressens ledarsida.

20 april 2011

Det mytiska varghatet

På vägen att hämta mitt barn Artíga från förskolan häromdagen läste jag i tidningen Metro om en vargkonfrontation utanför Norrtälje norr om Stockholm. Artikeln var inte helt obalanserad, men kan ändå sammanfattas med citatet "kvinna med litet barn utsattes för vargattack". Det låter onekligen som att stora stygga vargen varit framme.

Det går att läsa in lite andra aspekter mellan raderna. Jag lyfter delvis sådant i insändaren jag skrev och skickade till Metro på kvällen samma dag. Metro tog in någon annans insändare om saken 20 april. Dagen efter skickade jag iväg texten till ett antal andra tidningar genom insändarservice på befria.nu. Den som ser insändaren i tryck någonstans får väldigt gärna lämna en kommentar här på sidan.

Publicerad
23/4 Kristiandstadsbladet
Det mytiska varghatet

I en artikel i Metro 18 april luftades på bästa plats lite klassiskt härligt varghat. Det är förstås lätt att sitta på en fyrhjulig motorcykel från Yamaha och leka macho. Piotr menar att "vargarna anföll människor". Piotrs sambo stötte nämligen på två vargar och deras hund blev fångad och ihjälbiten. Ingen människa kom dock till skada. Det är snarare tydligt att de två vargarna försvarade sitt revir och endast attackerade en lösgående släkting.

Vi kan fråga oss hur verkligheten egentligen ser ut? I Sverige mördas varje år 100 till 170 människor och 60 000 misshandlas. De senaste 15 åren har i genomsnitt 400 människor dött och 9 000 skadats i trafikolyckor årligen. Det verkar alltså mer rimligt att på den här grunden förbjuda biltrafik än att utrota varg.

Artikeln berör främst den stackars hund som fick sätta livet till. Att vargen är farlig för hundar är också ett argument som jägarna gärna framför. Under 2010 dog 17 jakthundar av möte med varg. Det är emellertid särskilt intressant att det under perioden 2000-2006 dog eller skadades ungefär 14 500 jakthundar, eller med andra ord 2 400 varje år. Fler jakthundar dör också av vådaskott från jägarna själva än från konfrontation med rovdjur. Det är talande.

Hur ser det ut för vargen då? 10-15 % av vargpopulationen skjuts av i licensjakterna. Ett evolutionsbiologiskt högst tveksamt tilltag. Utöver skyddsjakt, så dödades det i år 19 vargar i en jakt som omfattade över 18 000 jägare. I fjol deltog över 10 000 jägare för att döda 28 vargar, vilket för övrigt var en individ mer än vad tilldelningen tillät. Det är 400-900 jägare per varg. En lynchmobb av rang.

Joakim Pihlstrand-Trulp
Skickad 18/4 till Metro samt 19/4 till Aftonbladet, Alingsås Tidning, Arbetarbladet, Arboga Tidning, Arvika Nyheter, Avesta Tidning, Bärgslagsbladet, Barometern Oskarshamns-Tidningen, Bergslagsposten, Blekinge Läns Tidning, Blekinge Posten, Bohusläningen, Borås Tidning, Borlänge Tidning, Dagbladet Nya Samhället, Dagen, Dagens Nyheter, Dala-Demokraten, Dalarnas Tidningar, Dalslänningen, Elfsborgs Läns Allehanda, Enköpings-Posten, Eskilstuna Kuriren, ETC.se, Expressen, Fagersta-Posten, Falköpings Tidning, Filipstads Tidning, Flamman, Folkbladet, Folket Morgontidningen, Fria Tidningar, Göteborgs-Posten, Gefle Dagblad, Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar, GT, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Haparandabladet, helahälsningland.se, Helsingborgs Dagblad, Hjo Tidning, Hudiksvalls Tidning, Hufvudstadsbladet, Jönköpings-Posten, Jakobstads Tidning, Karlskoga Kuriren, Karlskoga Tidning, Katrineholms-Kuriren, Kinda-Posten, Kristianstadsbladet, Kvällsposten, Länstidningen Östersund, Länstidningen Södertälje, Laholms Tidning, Lidingö Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan, Lysekilsposten, Mariestads-Tidningen, Metro, Motala & Vadstena Tidning, Nerikes Allehanda, Norra Halland, Norra Skåne, Norra Västerbotten, Norrbottens-Kuriren, Norrköpings Tidningar, Norrländska Socialdemokraten, Norrtelje Tidning, Nya Kristinehamns Posten, Nya Lidköpings-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Nynäshamns Posten, Piteå-Tidningen, Provinstidningen Dalsland, Södermanlands Nyheter, Säffle-Tidningen, Sala Allehanda, Sigtunabygden.se, Skärgården, Skånska Dagbladet, Skaraborgs Allehanda, Skaraborgs Läns Tidning, Smålänningen, Smålands-Tidningen, Smålandsposten, Stockholm City, Sundsvalls Tidning, Svenska Dagbladet, Sydöstra Sveriges Dagblad, Sydsvenska Dagbladet, Täby Danderyd Tidningen, Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Härjedalen, Trelleborgs Allehanda, Trollhättans Tidning, Ulricehamns Tidning, Upsala Nya Tidning, Världen idag, Värmlands Folkblad, Värnamo Nyheter, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Västerviks-Tidning, Vasabladet, Vestmanlands Läns Tidning, Vimmerby Tidning, Ystads Allehanda, Åbo Underrättelser, Åland, Ölandsbladet, Örebro-Kuriren, Östersunds-Posten, Östgöta Correspondenten, Östgöten och Östra Småland.

18 april 2011

Kärnkraftsexpert om kärnkraftens risker

Det här gör mig lite glad, nöjd och hoppfull. En synnerligen initierad person lyfter fram kärnkraftens realiteter i Dagens Nyheter. Lars-Olov Höglund är kärnkraftsingenjör och har varit med i projekteringen av reaktorerna i Ringhals och Forsmark under 70- och 80-talet. Benämningen kärnkraftsexpert är inte oskälig.

Det som hände i Fukushima är i grunden samma sak som hände i Forsmark 2006. Elförsörjningen bröts, vilket leder till härdsmälta om inte reservsystem kommer igång. Den gången hade vi tur. Två av fyra dieselgeneratorer startade ändå, trots att de hade samma fel som de två som visade sig inte fungera.

Visst får det här konsekvenser för kärnkraftsindustrin. Med rätta. Sjukt vore annat. Svenska strålskyddsmyndigheten (SSM) säger sig vara med på noterna. Den som lever får se.

16 april 2011

Sälj skiten!

Delade häromdagen en länk på Facebook till en serieremsa av tecknaren Jan Berglin som jag tänker gör sig bra även här. Det är nämligen en för mig viktig fråga och jag har följdaktligen skrivit om privatiseringarnas baksidor och absurditeter tidigare här på bloggen.


Sammanfattningsvis så handlar den tecknade beskrivningen om borgerlighetens strategi att sälja ut allt vad allmän nytta och tillgång heter. Gärna till hutlöst underpris så att takten i utförsäljningarna inte riskerar att mattas av.

Den tredje rutan är klockren i sin beskrivning av verksamheters förytligande och utarmning. En effekt vi kan se med önskvärd tydlighet när det gäller såväl avregleringen av radio som strukturerna inom marknadsanpassad media överlag. Bibliotek är på gång att privatiseras på sina håll, exempelvis i Nacka (Stockholm). Vi ser förstås även gott om baksidor i verksamheter som vård och skola.

Jag har skickat en motion om de här frågorna till Miljöpartiets kongress. Du kan läsa den bland annat här på bloggen och motionen heter Vinstdrivande bolag får stå själva.

11 april 2011

Om kärnkraft och energipolitik

Foto: Eva S Andersson
Jag skrev i dagarna en artikel om kärnkraft och energipolitik som nu publicerats på Newsmill 7/4 och i Fria Tidningen 16/4. Nekad på DN Debatt och SvD Brännpunkt/Opinion med anledning av "utrymmesbrist", vilket är en standardformulering som egentligen oftast uttrycker brist på kändisskap. Spelets regler. Inget svar ännu från Aftonbladet. Struntade i Expressen, för den tidningen är både otillgänglig och ointressant.

Två dagar efter att jag skickat in artikeln till DN Debatt, så publicerades däremot en artikel av Maria Wetterstrand (Mp) och Lise Nordin (Mp) på samma tema. Tesen de drev är lovlig och innebär att Sverige kan och bör stänga ner två reaktorer under mandatperioden. En läsvärd artikel och naturligtvis tyngre namn.

Det som är lite tråkigt är att Miljöpartiet (och nu inte nödvändigtvis Maria W och Lise N) har tonat ner sin kritik av kärnkraften under 2000-talet. Ett exempel är det Birger Schlaug belyste på sin blogg om när Peter Eriksson (Mp) den 19:e november 2007 menade att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet, att kärnkraft är "begränsat bra" och "visst kan det vara en dellösning".

En tydlig politisk utveckling där maktmål sätts i förgrunden. Syns det inte självklart att kärnkraftskritiken från Miljöpartiets håll hade varit mer solid och värd att lyssna på om den hade varit tydlig och stringent innan katastrofen i Fukushima? Tur att vi har politiker som rakryggat tagit kampen också under det första decenniumet på 2000-talet, såsom Akko Karlsson (Mp) och Elisabeth Wanneby (Mp) i Kalmar län där Oskarshamn tillika kärnkraftsverk är beläget.
Katastrofens mörka moln

En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan och kärnkraften har kommit på skam. Den goda nyheten är att vi varken behöver välja kärnkraft eller fossila bränslen. Energifrågan handlar inte om att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det viktigaste är istället att vi rationaliserar vår energianvändning genom att effektivisera och vara resurshushållsamma.


Jordbävningens tunga skalv med påföljande tsunami. En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan. Idag är över tiotusen döda och nära tjugotusen saknade. Nära en halv miljon människor har blivit hemlösa. Katastrofen har slagit sönder tillvaron för otaliga och satt ett djup hack i bilden av samhällets trygghet.

Men det stannar inte vid de direkta konsekvenserna av havsvågen. Elsystemet slogs ut i Fukushima. Ett av världens säkraste kärnkraftverk befinner sig i regionen och råkade ut för partiell härdsmälta och påföljande explosioner. Myndigheter har gjort sitt yttersta för att lugna befolkningen och förhindra allmän panik. Energibolaget TEPCO håller så gott det går inne med information på grund av, som det heter, betydande ekonomiska intressen.

Efterhand som tiden går uppdagas förhållanden och samband. I dagarna rapporterades att det i havet 500 meter utanför det havererade kärnkraftverket Fukushima påvisats mer än 3000 gånger högre nivåer av radioaktiv jod än det tillåtna. Det är skrämmande och visar på att strålningsföroreningar sprider sig. Det har också kommit uppgifter om att människor strålskadats även utanför kärnkraftverket.

Ser vi till vår del av världen, så kommer vi givetvis inte att råka ut för någon tsunami i Sverige. Trots det kan vi inte bortse från risker för allvarliga olyckor liksom för det som brukar betecknas som terrorattentat. Med Sveriges aktiva inblandning i militära interventioner runt om i världen ökar förstås risken för landet som måltavla. Det är ett argument för civil, humanitär hjälp som alternativ, men också mot kärnkraft.

Även om vi skulle efterleva vår neutralitetsprincip (numera alliansfrihetsprincip) bättre, så innebär kärnkraften ändå alltid en risk. När olyckan är framme så får det enorma konsekvenser. Skulle bolagen Vattenfall, Fortum och E.ON som äger kärnkraften i Sverige betala marknadsmässiga försäkringspremier, så skulle verksamheten bli direkt olönsam. Talande nog så var inte kärnkraftsanläggningarna i Fukushima försäkrade mot de skador som orsakats av jordbävning eller tsunami.

Kärnkraftsenergibolagen i Sverige bekostar en olycka med pengar ur skalbolag med minimala likvida medel. Förut rörde det sig om upp till 3,3 miljarder kronor som bolagen var tvungna att ha tillhanda för skadeståndsanspråk. Under 2009 så höjdes gränsen genom riksdagsbeslut till 12 miljarder kronor. Den ändringen har emellertid ännu inte kunnat träda i kraft på grund av att EU:s Pariskonvention först måste ratificeras av samtliga medlemsländer. I vilket fall är summan fortfarande otillräcklig.

Kostnaderna för en ordentlig kärnkraftsolycka kan utan vidare uppgå till belopp av hundratals miljarder kronor. För att inte tala om all skada som inte går att mäta i pengar. Den verkligt stora smällen får samhället och naturen ta. I vanlig ordning är det alltså kortsiktiga vinster och ohållbara system som får företräde med otillräckliga krav på ansvarstagande.

Politikerna är valda av folket för att ta ansvar för samhället och framtiden. Det är ett demokratiskt problem att de är obenägna att ta det ansvaret. Fina ord utan täckning räcker inte särskilt långt, utan det är handling eller ord som leder till handling som räknas. Alltför ofta verkar viljan till makt och egenvinning vara större än viljan till samhällsansvar.

Med anledning av klimathotet så har det blivit populärt att argumentera för att vi måste välja kärnkraft för att kunna fasa ut fossila bränslen. Det resonemanget bygger på att vi måste ha ständigt ökad efterfrågan på energi. Det måste vi inte. Kopplingen är intim mellan energianvändning, miljöbelastning och ekonomisk tillväxt. Vi behöver hållbara ekonomiska perspektiv. Tillväxtekonomin är i vilket fall omöjlig, så med rätt inställning och insikter så behöver vi varken välja kärnkraft eller fossila bränslen.

I grunden handlar det här om det ohållbara i ett samhällssystem vars själva grundval heter ekonomisk tillväxt. Det är otaliga mörka moln som radas upp i horisonten, där vi kan se energikris, kollapsande ekosystem, svält och social oro. Lägg till detta allehanda olyckor i storskaliga system, vare sig dessa är i kärnkraftsverk, vattenkraftdammar, gruvdrift, oljeriggar eller annan industri.

Svaret på energikrisen är alltså inte att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det är inte rimligt att förse stora delar av dagens och kommande förväntat ökande energibehov genom konvertering av jordbruksmark.

Istället handlar det främst om att vi behöver rationalisera vår energianvändning genom att energieffektivisera och vara resurshushållsamma. Vi kan komma långt med tillräckliga ekonomiska styrmedel. Som exempel bör skatt på energi vara klart högre än idag. Det är smärtsamt, men kom ihåg att problembilden gör långt mer ont.


Det framsynta sätt vi kan möta dagens ödesfrågor på är genom att så snabbt som möjligt få till stånd en tillräcklig omställning av samhället. Vår framtid avgörs om vi lyckas etablera en hållbar ekonomi där vi använder resurser rationellt och lever i respekt och samverkan med natur och människor.

Det är möjligt. Det måste vara möjligt, för annars går världen som vi känner den under och väldigt många av oss som lever här med den. Den utarmade plats som lämnas kvar lär knappast vara något idylliskt semesterparadis att efter väl uträttat värv luta sig tillbaka i. Vi kan bättre, om vi vill. Och det finns all anledning att vilja.

Joakim Pihlstrand-Trulp
Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Tvånget att begära

På tips från min vän Johan Rydén, så fick jag chans att läsa en utmärkt debattartikel i DN av Nina Björk. Det handlar om konsumtionssamhället och skillnaden mellan behov och begär.

Jag citerar en sekvens från artikeln som jag tycker gör synnerligen viktiga poänger:
Säg [...] att vi konsumerar utifrån begär och inte utifrån behov och att detta leder till att konsumtion individualiseras och att sanning relativiseras. Vad får det för politiska konsekvenser? Det får konsekvensen att frågorna om hur mycket och vad vi köper avskrivs från den gemensamma politiska agendan. Det blir upp till var och en att avgöra vad h[e]n ska köpa, vad h[e]n ska begära. Ingen annan kan säga att h[e]n har fel, för sanningen om ett begär känner bara den enskilda individen. Det finns inte sant och falskt i den här frågan, utan kunden, det vill säga den begärande människan, har alltid rätt.

‎Men det angår ju faktiskt mig vad du köper. För om det inte skulle vara min sak att kritisera vad du köper så skulle det inte heller vara min sak vad din konsumtion gör med naturen. Men det är min sak. Det är min och allas sak. För behovet av rent vatten, ren luft, isar som inte smälter, vattendrag som inte höjs är inte en privatsak. Det är nödvändigt för min och allas överlevnad.

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på [hens] känslor, [hens] begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

[...] när du tillfredsställer begäret är det inte privat - det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.

8 april 2011

Djurförsöks(o)etiska nämnder

Under åren 2002-2006 så satt jag som ledamot för Miljöpartiet i Stockholms norra djurförsöksetiska nämnd samt som ledamot i en av nämndens beredningsgrupper. Det var en intressant, lärorik och frustrerande tid.


Under dessa fyra år så behandlades i runda tal 1500 ansökningar. Som ledamot var jag oftast ensam om att reservera mig, men en del reservationer stod också Djurens Rätts representant Mikael Pedersen för. Om någon annan reserverade sig så var det ett verkligt undantag som bekräftar regeln. Jag är sannolikt unik med att ha reserverat mig i ca 80 % av fallen.

Av alla dessa ärenden så kan jag minnas att endast två avslogs. Ett sökt tillstånd till djurförsök riskerade att bli en skandal då det tagits upp i media innan prövningen. Det handlade om att 50 marsvin skulle tas ut till en skjutbana för att därefter skjuta 1-5 skott med en magnumbössa på olika avstånd från djurens öron. Därefter skulle marsvinen avlivas, dissekeras och förändringar i hörselapparatens cellstrukturer undersökas.

Fixerade kaniner
Varför? För att försöka påvisa och vetenskapligt dokumentera hörselskador av att skjuta med gevär utan hörselskydd. Helt absurt, och bra att nämnden avslog ansökan. De gjorde det dock av fel skäl, nämligen av feghet.

Det andra ärendet var uppe för tredje gången och avslogs av språkliga skäl. Den var nämligen återigen skriven på engelska och nämndens arbetsordning föreskrev att ansökningar skulle vara skrivna på svenska. Utan krav på språklig kvalitet kan tilläggas.

Nakenmus med cancersvulst
Under de år jag satt i nämnden kunde jag se att ett stort antal djurförsök befann sig i samma kategori som marsvinsförsöket, men där petades det i bästa fall lite på ytan i detaljerna. Exempelvis en föreskrivning om minskat antal försöksdjur från 3200 till 3000, endast två istället för tre katetrar får opereras in, avlivningsmetoder och så vidare. Viljan och kunskapen att ersätta djurförsök helt med in vitro metoder var låg.

Saknar ord... :-(
Enligt min mening var de flesta djurförsök som nämnden klubbade igenom etiskt förkastliga. I synnerhet gällde det i relation till nyttan för människan, vilket var den centrala princip som nämnden hade att utgå ifrån. Ständigt hänvisades till grundforskning som argument, vilket höll för beslut i alla lägen.

Min erfarenhet visar att de djurförsöksetiska nämnderna inte behandlar särskilt mycket av etiska överväganden utan i första hand är ett legitimeringsinstrument för att allmänheten ska få känna sig trygg med att det faktiskt skett en etisk prövning. Då måste ju djurförsöken vara nödvändiga, tänker gemene person och även många forskare.

Ger makt verkligen rätt?
Anledningen till den enorma tillämpningen av djurförsök heter dock inte nödvändigtvis god och nödvändig forskning. Det heter snarare möjlighet att standardisera experiment och utrymme för publicering i tidskrifter vilket direkt korrelerar med karriär och pengar. Det är den kultur och system som vi har utvecklat. Vi tar oss rätten att utföra djurförsök för att vi har makten att göra det. Däri finns väldigt lite av etiskt rättfärdigande.

I nämnden hade vi sammanträde en gång i månaden och vid varje sammanträde så behandlade vi i vanliga fall mellan 15 och 30 ärenden. Vid ett tillfälle hade vi så mycket som 40 ärenden att behandla på tre timmar. Det blev extra hetsigt, men var åtminstone en engångsföreteelse. Efter första mötet så skrev jag 17 reservationer där jag ägnade i genomsnitt en timme per reservationstext.

Ett liv i bur
Det säger sig självt att det inte är hållbart. Jag övergick till att efter nästa möte skriva enskilda reservationer, men med en slags standardfraser beroende på vilken typ av forskning som avsågs. Då började vissa stroppar till forskarämnen att klaga. Det lustiga i sammanhanget är ju också att alla medlöpare som bara jakade med i att godkänna ärenden inte behövde skriva en bokstav för sitt "ställningstagande".

Jag utvecklade därför min reservationsstrategi till en allmän reservation, med utrymme för att skriva en enskild reservation vid särskilda fall, och klagomålen upphörde. Varför vet jag inte, men det kände jag i vilket fall var ett lyckosamt grepp från mitt håll. Därför vill jag dela med mig av den reservationstext jag formulerade.

Jag tillägnar reservationen de 100 till 200 miljoner djur i världen som utsätts för försök inom forskningen varje år. Oräknat experimenten så är bara det att bli uppfödd och tvingad att leva i bur djurplågeri. Liksom alla djur som inte kommer hela vägen till experiment. Jag vill också tipsa om stiftelsen Forska utan djurförsök som gör ett viktigt arbete i opinionsbildning och ansatser till finansiering av vettig forskning.

Reservation
Stockholms norra djurförsöksetiska nämnd

Reservationen gäller de djuretiska ansökningarna 274/05, 281/05, 282/05, 284/05, 309/05, 310/05, 312/05, 313/05, 315/05, 316/05, 319/05, 319/05, 320/05, 321/05, 322/05, 323/05, 324/05, 325/05, 326/05, 328/05, 331/05, 332/05, 333/05 samt 334/05 som behandlats på nämndens sammanträde den 24 november 2005.

Med anledning av tid, välbefinnande samt genomslagskraften av reservationer, så skriver jag här en sammantagen och allmänt hållen reservation för de ärenden där jag inte stödjer de godkännanden som getts av majoriteten av nämndens ledamöter.

Nytta vägt mot lidande
Enligt min mening uppväger inte den tänkta nyttan med försöken den grad av lidande som försöksdjuren utsätts för genom bland annat transporter, hållning, hantering och experiment.

Bristande överförbarhet
Överförbarheten av resultat mellan djur och människa är mer eller mindre osäker och ger per definition tvetydiga resultat. Utifrån ett vetenskapsfilosofiskt och -etiskt perspektiv finns det all anledning att vara skeptisk.

Alternativa metoder
Det finns rimligen bättre forskningsmetoder för att nå svar på forskningens frågor. Klinisk relevans är redan idag i många fall mer avgörande än djurförsök, även på ett tidigt stadium. Alternativa strategier och metoder behöver förstås utvecklas mer, vilket för övrigt inte lär innebära några olösliga problem vid ett reellt paradigmskifte.

Förebyggande åtgärder som strategi
De flesta sjukdomar, och i synnerhet välfärdssjukdomar såsom fetma och diabetes, kan bäst och kostnadseffektivast undvikas genom förebyggande åtgärder. Det är något som samtiden ofta blundar för. Istället slösas idag enorma resurser, liksom både djurs och människors lidande, på att försöka komma tillrätta med redan uppkomna problem.

Perspektiv
I ljuset av detta blir de etiska aspekterna av djurförsök tydligare och mer intressanta, enligt min mening. För mig är alla levande varelser viktiga och värda respekt. Makt ger inte per automatik rätt. Vi ska som människor inte utsätta andra för lidande om vi inte verkligen behöver det. Det är min åsikt att nödvändigheten inte är tillräcklig när det gäller dessa djurförsök.


Joakim Pihlstrand-Trulp
Stockholm, 24 november 2005

7 april 2011

Språkdemokrati

Foto: Jens Karlsson
Här är en debattartikel som Johan Svensson och jag har arbetat ihop på initiativ av den förstnämnda. Vi har försökt få den publicerad på olika håll, men den har inte blivit accepterad. Inte ens på Newsmill. Det visar kanske på något. Vad kan vi fråga oss.

Jag har ett öppet förhållningssätt till kultur och vill därför inte att det här debattinlägget missförstås till att handla om statisk språkkonservering i malherbsk anda (efter François de Malherbe som på 1500-talet initierade en utarmning av det franska språket).

Språk är uppenbart centralt för vår kommunikation. Jag ser därför en poäng med att flytta över initiativet över språkdefiniering från kulturklubben Svenska Akademin samt de vinstdrivande mediekoncernernas intressen till en mer objektiv och fristående instans. Därför ställer jag mig positiv till en folkomröstning om majoritetsspråk så som den skisseras här.
Låt folket rösta om svenska språket!

En demokratisering av Sveriges majoritetsspråk är inte möjlig så länge regeringen fortsätter att hyckla om det gemensamma samhällsspråkets betydelse för demokratin och riksdagen ser svenskan som ett meningslöst kommunikationsutbyte.

I Sverige har vi för närvarande en språklag som reglerar det svenska språkets ställning i samhället, inte dess innehåll. Det svenska huvudspråket är samhällets gemensamma språk och det språk som ska användas i all offentlig verksamhet. Rätten att beskriva vad som är det svenska samtidsspråket har istället överlåtits till ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Bonniers svenska ordbok (BSO). Det finns därför inget officiellt majoritetsspråk i Sverige, även om svenskan i praktiken uppfattas som ett sådant.

Det är dock egentligen bara möjligt att tala om språk i allmän mening som ett system för mänsklig kommunikation. Vad som är ett språk beror därför ofta på språkpolitik och vem som använder begreppet. Det språk som beskrivs i SAOL (2006) och BSO (2010) är med andra ord Svenska Akademiens och mediekoncernen Bonniers subjektiva beskrivningar av samtidssvenskan. Exempelvis finns det hebreiska hälsningsordet ”shalom” med i både SAOL och BSO, men däremot inte ”tjena”.

I förarbetena till språklagen (prop. 2008/2009:153) framgår det dessutom att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga”. Ändå påstår Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med särskilt ansvar för just demokratifrågor, i ett brevsvar den 12/9 2010 att en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde.

I en replik på DN Debatt den 25/1 skriver Ohlsson att regeringen vill ”öka demokratisk medvetenhet” hos unga människor som riskerar att hamna i olika former av våldsbejakande extremism. Forum för levande historia har därför fått i uppdrag att ta fram ett nytt undervisningsmaterial. På Levandehistoria.org skriver myndigheten att den ”genom att ta hjälp av historien skapar […] kunskaper om samtiden”. Men hur beskrivs historien, förklaras samtiden och lärs demokratiska värderingar ut med ett i grunden odemokratiskt skriftspråk?

Enligt Tore Jansson, tidigare professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är språken en del av historien. Då nästan all historiebeskrivning baseras på skriftliga källor är skriften inte bara ”en förutsättning för all historia utan på sätt och vis skapar själva språken”. Historien är därför beroende både av de människor som använder språken och av de språk som beskriver den. Därför är det tveksamt om ett skriftspråk som saknar demokratisk beskrivningsgrund kan ge upphov till en demokratisk historiebeskrivning. Ändå har vi idag inget forum för levande svenska.

Den som har monopol på historiebeskrivningen kan använda detta för att förmedla sin egen bild av samtiden. Det hävdas till exempel att folkupproret som ledde till president Mubaraks avgång den 11/2 inte hade varit möjligt utan Internet och sociala medier som alternativ till de statliga mediernas förljugna samtidsbeskrivningar.

Svenska ord kan idag definieras som alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang. Det finns i princip inget krav på viss frekvens i samtidsspråket. SAOL:s ”sladdharv” förekommer exempelvis inte alls i Mediearkivet vid tidpunkten för utgivningen av ordlistans trettonde utgåva (2006-04-01). Den moderna svenskan behöver inte heller följa huvudreglerna för svensk stavning, uttal och böjning. Alla ord är helt enkelt svenska. Med detta synsätt är det inte heller så förvånande att riksdagens konstitutionsutskott i ett pressmeddelande använder engelskans ”whistle-blowers” (BSO) genomgående istället för ord som visslare, visselpipor, visselblåsare och visselpipeblåsare.

Det blir däremot svårare att förstå hur svenska ord skulle kunna komma att utgöra ett hot mot språket självt. I språklagens förarbeten varnas det nämligen för att domänförluster kan uppstå när koncentrationen av vissa svenska ord, de oanpassade direktlånen, blir för hög inom olika samhällsområden. Som exempel på en sådan domänförlust, ”när ett språk ersätter ett annat inom en domän”, anges engelskan i högre utbildningar och forskning. Ändå anses samma engelska ord och uttryck vara svenska om de förekommer i andra sammanhang, exempelvis i tidningssvenskan.

Språkvetenskapligt är det inte heller möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan. Ändå påstår Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen, att ”det engelska språket är överlägset det svenska” vid rubriksättning.

Från politiskt håll kan nämnas att endast en av riksdagens 349 ledamöter besvarat de två ja- eller nej-frågor om det odemokratiska svenska språket som ställdes i ett öppet brev den 7 december förra året. Den svarande ledamoten tackar dock nej till att motivera sina ställningstaganden ytterligare eftersom denna upplever det som ”ett meningslöst kommunikationsutbyte” att besvara samma frågor igen utan att få svar på sina egna.

Vi uppmanar därför till en folkomröstning där det svenska folket får avgöra vilket eller vilka språk som ska vara Sveriges officiella majoritetsspråk. Två av huvudalternativen bör rimligen vara ”svenska” samt ”svenska och engelska” (som första- respektive andraspråk). I båda alternativen ges beskrivningsrätten av vad som ska anses vara svenska till en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna det svenska språket. Vi anser att en officiell svensk ordlista är nödvändig för att säkerställa att språket får en demokratisk beskrivningsgrund.

Joakim Pihlstrand-Trulp
Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna
Johan Svensson
Författare till Det odemokratiska språket