4 april 2011

Samhälle på glid

Den av mig och många andra aktade och uppskattade Birger Schlaug skrev idag ett blogginlägg med den påpassliga titeln Dum, dummare, dummast.

Det som tas upp är för det första att SJ i god korporativistisk anda sedan 20 december 2010 hyr in en presstalesperson som negligerar klimathotet genom att kalla det klimathysteri och förlöjligar konceptet ekologiska fotavtryck. Johan Ingarö som extern konsult. Förtroendeingivande.

För det andra det hutlösa i att Vattenfall frejdigt betalar ut 90 miljoner i bonusar och fallskärmar till tre personer i toppen av Vattenfalls tyska avdelning, förmodligen i konflikt med gällande regelverk. Hans-Jürgen Cramer fick som exempel 25 miljoner kronors ersättning för fem månaders (!) arbete. Uppenbarligen en lika inkompetent som för egot lönsam insats. Hejdlöst.

Och för det tredje har Telia dragit igång en fräsch och hipp annonskampanj med Blondinbella som galjonsfigur. Detta blogg- och kändisfenomen som med Birgers ord kan sammanfattas till "vars koncept bygger på att leende fortast möjligt shoppa upp planetens naturresurser". Underbart är kort.

Tidsandan. Hur kommer det sig att jag plötsligt känner mig så kräkfärdig? Är också lite villrådig i att hitta bland känslorna förbluffad, förbannad och uppgiven. Hur känner du?

Klaus Rauscher, Hans-Jürgen Meyer och Hans-Jürgen Cramer
Klonade exemplar eller bara en tillfällighet?
När det gäller Vattenfall, så vill jag citera lite grova absurditeter från en artikel om saken i Sydsvenskan (mina fetstilsmarkeringar):
‎När vice vd Klaus Rauscher 2007 fick sparken av Lars G Josefsson, på grund av problem i tyska kärnkraftverk, fick Rauscher ett avgångsvederlag värt 49,5 miljoner kronor. Efterträdaren Hans-Jürgen Cramer satt i fem månader på sin post och fick, förutom lön på 1,7 miljoner kronor och bonus på 1,5 miljoner kronor, ett avgångsvederlag värt 20,9 miljoner kronor.

[...]

‎När finansdirektören Hans-Jürgen Meyer fick sparken i mars förra året utlöstes hans fallskärm motsvarande 21,5 miljoner kronor. [...] Hans-Jürgen Meyer tillträdde i februari 2008, och fick det året 3,5 miljoner kronor i lön och över 2,9 miljoner kronor i bonus. 2009 fick han 4,2 miljoner kronor i lön och 3,8 miljoner kronor i bonus.

[...]

Lars G Josefsson
‎Elva år som koncernchef för Vattenfall har gett Lars G Josefsson 88 miljoner kronor i lön. Till det kommer 61,7 miljoner kronor som avsatts till hans pension. Tillsammans med pensioner från tidigare arbetsgivare ger det 60-årige Josefsson 5,7 miljoner kronor om året fram till 65 års ålder, 2,9 miljoner kronor fram till 76 år och därefter trappas pensionen ner till 519 000 kronor om året vid 80 års ålder och framåt.
I ljuset av tunga investeringar i kol- och kärnkraft så är den enkla slutsatsen således att Vattenfalls resurser i stor utsträckning prioriteras till bonusar och fallskärmar åt företagstoppen samt menlösa felsatsningar och kapitalt resursslöseri. Det är bara att gratulera svenska folket samt påminna om att det tragiskt nog skulle bli ännu sämre vid en privatisering. Hur osannolikt det än kan tyckas.

Och vad gör regeringen med sin representation och kontroll? Som Anders Borg så käckt uttryckte saken som stridbar ungtupp 1988 och i handling skickligt lever upp till efter bästa förmåga: "inte ett jota". Sedan går det bra att breda ut orden över den nyliberala smörgåsbuffén. Saknar konkret betydelse, men smörjer massornas kugghjul.

Det här sjunger i samklang med den etablerade effektiva borgerliga strategin av de tre s:en sänk, sälj ut och skjut sönder de allmänna tillgångarna. Då får vi bara den privata sfären som alternativ kvar. Mission accomplished.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar