Nya språkrör

Hemma igen från kongressen i Karlstad. Kom hem redan igår kväll, men har lite mentala batterier som behöver laddas och familj som jag vill umgås med varför jag skriver idag istället för igår. När det gäller språkrörsvalet så är jag glad och nöjd över att ha kandiderat och följt kandidaturen in i mål som ett verkligt, om än borträknat, alternativ.

Nya språkrören Gustav och Åsa

Jag passar på att gratulera Gustav Fridolin och Åsa Romson till språkrörsskapen och Anders Wallner till partisekreterare. Miljöpartiet rullar makligt på mot den breda mittfåran och jag får önska dem som håller i tyglarna lycka till.

Den största faran jag ser för Miljöpartiet är att om det ska "nå så många som möjligt", få "så många röster som möjligt" och "växa sig så stora som möjligt" så kommer partiet sannolikt se sig behöva fortsätta reducera ner och skala bort det som är obehagligt och konstigt i det rådande etablissemangets ögon. Alltså en fortsatt gradvis slakt av den ideologiska grunden. Och däri finns ingen egentlig gräns. Ungefär som en lök.

Akko Karlsson och Yuri Silva

Verkligheten pockar på uppmärksamhet. Politiskt populistiska drömvärldar räcker bara så långt. Alltså inte särskilt långt alls, även om köttgrytorna kokar och smakar. Förhoppningen ligger i att Miljöpartiet istället väljer att hålla integriteten hög i sina kärnfrågor och på så vis signalerar till människor att partiet är ett meningsfullt alternativ i svensk politik och växer med den utgångspunkten. Det går dock stick i stäv med tesen "makten i främsta rummet".

Kan tillägga att mina favoritkandidater var Akko Karlsson, Annika Lillemets, Karin Jansson och mig själv. Av politiska och ideologiska skäl. Men, det går inte att få allt. Ibland inget. Och framtiden är öppen.

Jag skulle gärna tagit emot språkrörspinnen, men mina chanser har förstås aldrig varit annat än obefintliga. Av det skälet så har heller inte mitt huvudsakliga syfte med kandidaturen varit att bli vald, utan snarare att få chans att lyfta viktiga frågor och perspektiv. Det tycker jag att jag har lyckats med. Hur som helst har jag inte heller någon anledning att vara bitter och förlorare. Särskilt inte gentemot enskilda personer. Jag gillar dessutom som exempel, och som de flesta andra, Gustav, även om jag skulle önska att hen i större utsträckning vågade ställa sig på tvären i det politiska spelet.

Thomas Bengtsson flashar sin nya T-shirt

Dagens Nyheter skrev för drygt en vecka sedan att det inte fanns några seriösa motkandidater på den manliga sidan. Jag är skiljaktig. Min kandidatur har varit helt seriös, trots marginalerna, och mitt mål har aldrig varit att bara synas. Vad jag vet gäller det även Torbjörn Gannholm och Jack Ljunggren. För mig är det våra gemensamma mål som är det viktiga. Och jag kan bara hoppas att Miljöpartiet tar sitt ansvar för medvetandegörande och samhällsförändring framöver.

Åsa tackade förresten en del kandidater vid sitt tacktal. Gustav missade det, men hen tackade och peppade mig direkt efter mitt tal vilket kändes bra. Tråkigt dock att Åsa inte också inkluderade mig och Torbjörn då vi alla varit runt i landet tillsammans på olika utfrågningar. Inte så viktigt kanske, men jag tycker att separatism är beklagligt och inkludering vackert.

Nu är det bara att fortsätta kämpa för den gröna omställningen av samhället! Hur vi nu väljer att göra det.