3 december 2012

Klimathotet och vår räddning

Nu har toppmötet i Doha, Qatar, nästan passerat och det som uppfyllts av förväntningarna är väl mest att det var väntat med små eller inga reella resultat. Ska dock bli spännande har höra om vad exempelvis Jens Holm har att säga om konferensen. Kul förresten att Expressens ledarsida gör ett insiktsfullt bidrag till samhällsdebatten.

När det gäller att pytsa in tusentals miljarder i räddningspaket åt ett korrupt och sönderspekulerat bankväsende, så är politikerna omedelbara och stenhårda i sin reaktion.

När det gäller en ödesfråga som klimathotet vänds ständigt kappan efter vinden och tuffa åtgärder avvisas med att det inte vi inte har råd just nu för att tillväxt eller ekonomisk kris är viktigare.

Det här leder till en slags insikt av makthavarna är psykopater. Eller möjligen snarare att själva systemet i sig är psykopatiskt. Helt sjukt är det i vilket fall.
Visserligen skulle jag i och för sig säga att resursbristen och ekosystemens balans är större och viktigare frågor, men de hänger intimt samman med klimatfrågan. Det finns heller ingen anledning att ställa dem mot varandra eftersom åtgärderna för räddning är desamma.

I korta drag skulle jag säga att det handlar om att våga lämna tillväxtmantrat för att istället upprätta en balansekonomi med förutsättningar för att verka inom ramarna för vad jorden klarar av. I ljuset av oljetoppen lämnar vi även den billiga energins era, varmed vi av nödvändighet också behöver krympa våra ekonomier i synnerhet i den rika delen av världen.

I fattiga delar kan det fortfarande vara positivt med materiell tillväxt för att nå en nivå där grundläggande behov kan tillgodoses. Tricket är att därefter kunna vara nöjd.

Det riktigt fina i kråksången är också att vi genom sådana drastiska samhällsförändringar sannolikt också ger oss förutsättningar till bättre liv med mer makt över vår tid, socialt umgänge, naturupplevelser och kultur. Det gäller dock endast under förutsättning att vi inte landar i desperation kring att klara livets nödtorft.

Min huvudsakliga poäng är i vilket fall att vi har flera parallella ödesfrågor gällande ekologi på bordet idag och att vi sitter i skiten. Förändring till ordentlig samhällsomställning är det enda som kan rädda oss.

Just nu handlar det mest om huruvida vi alternativa kan få tillräckligt många av "vanliga" människor att vakna och våga/orka se krisen i vitögat. Så länge människor inte uppfattar att saker måste ändras, så länge kommer inget i grunden att förändras.

Egentligen har vi inte råd att vänta. Det är den bistra sanningen.

1 kommentar:

  1. Tror nog att de allra flesta (vanliga) inser allvaret. Det är lite för bekvämt att tro att folk är dumma, även om det vore skönt om det (bara) var så. Klart att det finns ägg som bekräftar det, men jag tror det har väldigt lite med saken att göra.. världen styrs av alldeles för praktiska saker.

    Det handlar mer om hur ekonomin fungerar. Så länge den betraktas som ett spel så kommer problemet att kvarstå. Det spelar ingen roll att vi har klimatmöten därför att varje förhandlare (spelare) försöker ändå bara maximera sin egen vinst. Oavsett långsiktiga, gemensamma konsekvenser. Klimatmötet är lite löjligt i det avseendet: Låt oss rädda jorden, men låt oss inte göra någon uppoffring! Det är omöjligt i den ekonomi vi lever i.

    Det skulle krävas att åtminstone de värsta avarterna av minimaxing avskaffas. De drivs oftast av företag och regeringar som har pengarna att göra det. Problemet är att de hinner uppstå och orsaka skadan innan ett förbud kommer (även om det oftast inte kommer). Det har sin grund i den fria ekonomin. Det är enkelt att öppna nya företag, flytta företag och utnyttja nationsgränserna till sin fördlel. Lägg dessutom till att i många fall kan man utnyttja sin styrka (enbart) för att ändra på lagen så att den gynnar en själv ännu mer än vad den redan gör. Företag kritiseras sällan (och om de gör det så glöms det ofta bort)..

    Att hindra ekonomin blir också problematiskt.. Det går inte att balansera kraften i självvilja/exploatering med lagar/förbud, därför att den är mycket starkare. Men det är svårt att hitta en starkare kraft som kan ställas mot det - jag tror inte på politiskt initiativ (inte till den graden). Politiska initiativ kan ge folk bättre liv, men då avtar också politiska viljan när den uppfylls. Avsaknad av bra liv är ingen bra motivering. Jag har svårt att tänka ut någon motkraft som kan dämpa självviljan. Varför (skulle man) bestraffas för att vara *för* självcentrerad?

    En tanke är möjligtvis att på ett tydligt sätt kunna visualisera hur de påverkar andra runt omkring i systemet. Kanske är simulerade ekonomiska globala/redovisningsmodeller (med allmänt accepterat vetenskapligt stöd) en god grund? Men även då är problemet att det tar för lång tid innan de negative konsekvenserna kommer..

    Vi skulle alltså behöva leva längre i snitt för att själva drabbas av våra misstag, men någonting säger mig att vi föds fram snabbare än vad jorden hinner reglera sig.

    Man kanske kan förstärka jordens bestraffningsmekanismer? Istället för 10kg utsläpp så ger 1kg utsläpp samma effekt? Men då skulle nog antagligen folk som förstärkte dem att bli attackerade av de som drabbades (= samma folk som har makt).. och dessutom skulle de som drabbades var den motsatta gruppen. Och trots det så skulle nog minoritetseliten växa fram även i det systemet.

    Egentligen skulle det vara bra om fler människor hade vapen och rån över en viss summa var lagligt. Det skulle avskräcka folk att casha in för mycket på andras svaga/jorden's bekostnad. Alltså, mer vapen för enskilda individer! Problemet är väl att de som har mer makt/pengar har ännu bättre vapen.... ;)

    Nej, det gick inge bra det här.

    Gojul :)

    /Golub

    SvaraRadera