25 november 2014

Hållbar tillväxt?

Lorentz Tovatt är ett av språkrören för Grön Ungdom (GU), vilket är en organisation jag var väldigt (med betoning på väldigt) aktiv i under åren 2001 till 2006. Som exempel var jag ett av språkrören för Stockholms lokal- och regionsavdelning GU Sthlm under åren 2002-2005.

Grön kollaps?
Nu har Tovatt fått en debattartikel publicerad på DN Debatt, vilken gör både en del bra och en del huvudlösa poänger. Sex forskare från KTH svarade på bra vis relativt omgående, främst gällande den imaginära tesen att Sverige lyckats med konststycket att decoupla tillväxten från miljöpåverkan. Samordnaren för det tillväxtkritiska nätverket Steg 3, Robert Höglund, fick också in en utmärkt replik i DN. Där var jag som medlem i Steg 3 med på ett litet hörn och gav korrektur och förslag. Robert valde dock att inte inkludera mig som en av undertecknarna, vilket jag har viss förståelse för.

Därför skrev jag lite geschwint ihop en egen replik som jag skickade in i natt och fick följande svar på, helt enligt förväntningarna kan tilläggas:
Hej,

Tack för erbjudandet.

Vi tackar nej till att publicera artikeln.

Med vänlig hälsning

REDAKTIONEN DN DEBATT
NILS ÖHMAN, Chef och redaktör DN Debatt
ALBIN GRAHN, Biträdande redaktör DN Debatt
Nu gissar jag att du som läsare är omåttligt intresserad av att läsa vad det var jag skickade in? Därför ska jag publicera texten oförvanskad i sin helhet här nedan, med reservation för att den är ett veritabelt hastverk skrivet mitt i natten efter att ha vaknat upp i vanlig ordning av en trilskandes ischiasnerv som inte kommer så bra överens med ett pågående träningsbaserat diskbråck. Sån't är livet. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.
Ständig ekonomisk tillväxt är inte hållbart

Det är som gammal miljöpartist med en lite tragisk känsla jag läser Lorentz Tovatts inlägg på DN Debatt (23/11) om att hållbar tillväxt skulle vara möjligt i en grön ekonomi. Sorgligt, men helt enligt förväntningarna, då Miljöpartiet naturligtvis gärna vill fortsätta indefiniera sig för att kunna vara med och bestämma så mycket som möjligt i maktens domäner. Men bestämma om vad? Hur vi bäst förvaltar status quo?

Ett grönt parti måste våga vara systemkritiskt. Politik är att vilja. Och att våga. Det är också den enkla anledningen till att Gröna partiet (G) startade 2011, för att det faktiskt saknas en djupgrön, visionär röst i svensk politik. Det saknas mod. Visst är mycket av det Tovatt tar upp i sin artikel viktigt och tänkvärt, men det räcker inte riktigt. Den är nämligen i realiteten ett slags försvarstal av en ohållbar grund.

För den som baserar sin samhällsanalys på grön ideologi är det nämligen helt självklart att oändlig tillväxt på en planet med ett begränsat utbud av resurser är en logisk omöjlighet. Procentuell utveckling har en direkt koppling till exponentiell tillväxt. Det betyder att förändringen kan gestaltas som en kraftigt krökt banan eller icke-EU-gurka; det går makligt i början, för att sedan i kröken ta fart och skjuta iväg i höjden.

I rena siffror innebär en ”rimlig” tillväxt på 3,5 % per år en fördubbling var 20:e år. Det innebär i sin tur tusen gånger mer av vad det nu är efter 200 år, en miljon gånger mer efter 400 år, en miljard gånger mer efter 600 år och så vidare. Är det någon som med sinnet i behåll på allvar tror att vi ska ha 1000 gånger fler telefoner, bilar eller skor om 200 år? Eller för den delen konsumera 1000 gånger fler timmar kultur och tjänster efter samma tidsrymd?

Nej, precis, det är antilogiska drömmar och bländverk. Ett sätt att försöka visa på utveckling och framtidstro. Och är det nu så att den tillväxt som Tovatt pekar på endast är ett förmerande av siffror på bankkonton utan koppling till den fysiska verkligheten, så är det ju liksom formaliseringen av den informella ekonomin i klarspråk en tom tillväxt utan mening. Något som behöver inses är att även tjänster och kultur kräver fysisk infrastruktur, energi och tid för att kunna utföras.

Miljöpartiet har alltså grava problem när det inte längre vågar ifrågasätta etablissemangets grundvalar enkom för chansen till fortsatt plats vid köttgrytorna. Kompromiss och samarbete i den politiska processen är oerhört viktigt, men inte till vilket pris som helst. Vad tjänar världen på att Sveriges enda etablerade gröna parti säljer sig ut självt och slutar verka för ett hållbart samhälle på riktigt?

Tillväxtekonomin, d v s kravet på ständigt växande ekonomi, är ett av dagens samhälles verkliga grundproblem. Vi behöver ifrågasätta och problematisera det. Alternativet heter balansekonomi och är långt ifrån någon omöjlighet. Den stora frågan handlar om huruvida vi vill fortsätta att satsa på ökad materiell standard för de redan övermätta där vi redan slog i taket på 70-talet eller om vi istället verkar för en mer jämlik värld där vi satsar på mer fri tid, social närvaro och kultur? Som en känd grön tänkare uttryck det: Det är inte tillväxten som gett oss bättre liv, utan människors strävan efter bättre liv. Väl värt att minnas.

Joakim Pihlstrand-Trulp, en av Gröna partiets talespersoner


Slutligen vill jag ta tillfället i akt och tipsa om den här boken:
En utmärkt rapport/bok
Hör av dig till mig om du vill få den tillhanda som pdf

I väntan på de skalliga örnarnas återkomst...

Saknar visserligen bland annat valar och delfiner samt tropikernas avskogning, men listan får helt enkelt ses som ett litet utsnitt från en stor, mörk bild.

Artutrotning

Det har skett dramatiska massutdöenden några gånger tidigare i jordens 4,5 miljarder år långa historia, där livet uppkom efter lite mindre än en miljard år. Däremot är livet som vi känner det relativt färskt. En kollaps av antalet befintliga arter åtföljs av en explosion av arter, d v s evolutionär utveckling.

Henniskans kraft

Egentligen behöver vi alltså inte vara så oroliga över att livet som sådant försvinner från jordens yta, trots att det är henniskan själv som geodynamisk kraft står för dagens katastrofutveckling.

Däremot känns det djupt tragiskt eftersom livet så som vi känner det är på väg att försvinna. Och det är ju bara dumt och onödigt. Faktiskt.

24 november 2014

Perfektion eller förändring

Jag har varit med om ett antal diskussioner över åren där jag stött på argumentation i linje med att perfekt endast är gott nog. Exempelvis när det gäller kosthållning som vegetarian (i dess verkliga betydelse, d v s endast vegetabilier) eller livsstil som vegan (inrymmer hela livscykeln). Jag har sedan länge antagit en mer avslappnad hållning i frågan. Inte för att jag vill slippa undan, utan för att jag inser att jag endast kan göra så gott jag kan och bör kunna få vara nöjd och trygg i det.

Min vän Sanna Vankanaho Eriksson delade följande tänkvärda bild/text på fäjsböck för en liten tid sedan:


En vacker och i min värld väldigt sann uppmaning. Något som hur som helst måste kunna få diskuteras och perspektiviseras.

Min ståndpunkt kan sammanfattas enligt följande:

Fulländning (100 %) existerar inte annat än som en onåbar idé á la Platon eller religiös fanatism. Sekterism och långt driven separatism leder knappast framåt.

Det går alltid att göra mer. Alltid. Och det är bedrägligt.

Den insikten får emellertid inte leda till att vi inte ska göra så gott vi kan, för det bör vi, men det är alltför lätt att knäcka ett engagemang, en vilja, enkom för att det som görs aldrig anses vara tillräckligt. Har sett det förr.

Jag är mycket hellre vegan till 96 % på grund av dumpstringen och inspirerar andra till att tänka till om miljö och djurförtryck, än ger upp bara för att jag aldrig kan bli 100 % i dagens sjuka samhälle.

Det var mina 2 ören. Varsågod.

12 november 2014

Konsten att gå emellan

Det här är bara så sjukt! Det håller nog alla med om utom psykopater.

Stockholm Panda gör lite olika sociala experiment. I det här fallet handlar det om helt öppet och oacceptabelt våld i ett slutet rum av en hiss. Kände liksom artikelförfattaren att tårarna började komma, för det är så fruktansvärt. I stort sett ingen säger ifrån. Några kollar lite. Tänker. "Fan.. borde...". Vågar inte. Går iväg. Ridå.

En person av 53 intervenerar och hotar med att ringa polis om snubben fortsätter. Wtf!? Visst, inte något tillräckligt statistiskt underlag, men högst sannolikt talande nog. Och förbannat tragiskt.

Titta på filmen via länken ovan. Tänk till. Var förtänkt. Och sedan när det väl sker: Agera. För allas vår skull.

Visst är det så att vi ju alla hoppas att vi säger till när vi ser sån't skit. De flesta tänker antagligen "det ska jag göra. absolut". Civilkurage. Men sedan när det väl händer och är för handen, så lägger sig handfallenheten över sinnet i chock och flathet. Är det rädslan att själv råka illa ut?

Faktum är att det här sker hela tiden. Våld. Epilepsi. Överfylla. Mobbing. Stora grupper av människor som kan reagera, har alla möjligheter, men avstår. Betraktar förtryck som en skock apatiska jävla får eller obekvämt söker en annan yta att betrakta. Ok, håller med, det var taskigt sagt om fåren.

Varför är det så? Går det att göra annorlunda? Klart det gör. Våga säga ifrån! Bara gör't. Gör världen lite vackrare och mindre plågsam. Tillsammans kan vi bryta med våldsnormerna. Jag hoppas på det i varje fall. Vi hoppas på det...

11 november 2014

Hippie-rebell

Haha, vilken spejsad förälder jag är! ^^

Vet så väl hur mycket skit jag kommer få för det, men det rör mig inte nämnvärt i ryggen. Har fullt sjå att kurera ett diskbråck.

Vad har hänt då? Jo, min lilla älskling Artíga (8 år) var alldeles groggy när jag väckte i morse inför att gå till skolan. Kände hur jobbigt det var och tog ett snabbt beslut och frågade om hen ville sova vidare och om det kändes ok att komma senare till skolan idag. Fick en långsam nick till svar samt "mmm, men inte för sent".

Puss och fortsatt god natt. Det får bli som det blir. Tänker inte stressa på och misshandla mitt barn mentalt i onödan. Exempelvis för något så futtigt som tidsangivelser i en skev institution (sagt utan att förminska lärarnas insatser, utan kritiken rör systemet och den dolda läroplanen).

Det finns ett ord för sådana som mig. Hippie-rebell.

Life goes on.

Förändring är att våga

Oavslutad skiss gjord av
Niels Christian Kierkegaard ca 1840
Det finns ett underbart och väldigt sant citat från den danska filosofen Søren Kirkegaard. Möjligen är det hens mest kända.
Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
När jag var aktiv i Grön Ungdom i en svunnen forntid parafraserade jag detta med "förändring är att våga". Hade nämligen insett att det som främst kännetecknade framgångsrika politiker var att de i stort sett inte vågade någonting av vikt.

Hopp

5 november 2014

Peace, love and bananas

Det här med bananer. Vad ska jag säga? Bananer är gott. Visserligen en tes kanske inte alla håller med om, men så tycker jag i varje fall. Och mitt ex älskar bananer. Känns som hen kunde äta hur många som helst.

Många var de gånger då jag inte fick mitt bananliga lystmäte tillgodosett på grund av en brist i relationer av tillgång och efterfrågan. Det åtgärdades delvis av dumpstringen.

Hur som helst är den här skalan nedan rätt intressant. Låt oss kalla den för bananskalan. De flesta av dem (1-4) skulle jag förvisso endast kalla för bananer om det inkluderas ett relevant prefix. Exempelvis prebananer. Ett förstadium.


För min del älskar jag nr 7! Den bananen är optimal. Nr 6 går an och är faktiskt rätt ok, men 7 är helt enkelt ett kulinariskt paradis. En explosion av intryck. Älskar det.

Särskilt om bananen har odlats på schysst viss enligt Fair Trade eller KRAV. Faktum är att de bananerna borde heta "bananer" och de konventionellt odlade bananerna borde heta "giftbananer". Det vore ärligt och rakt.

Smaken är emellertid olika. Jag har via säkra källor fått veta att det finns de som, hör och häpna, snarare gillar bananer som befinner sig i förstadieintervallet 2-5. Här behöver jag någon slags rimlig förklaringsmodell att luta mig mot, för jag förstår inte. Mina analyser och rationaliseringar famlar i mörkret.

För det första går ju nr 1-3 inte ens att skala. Du drar i en tåt och halva skalet sitter kvar. I synnerhet den inre delen av skalet. Det blir helt enkelt mycket pill för ingenting, för att travestera Shakespear.

Men viktigare är ändå - och jag undrar verkligen - uppstår det inte en äcklig beläggning på tänderna hos de människorna? En obehaglig strävhet? Och är det inte ett problem att prebananerna smakar typ bark?

På skalan saknar jag dessutom det övre intervallet av 8-10. Alltid bra med någon slags jämviktsfördelning. Här till vänster skulle jag säga är ett exempel på nr 9. Den har den bekväma karaktären av att vara marmelad utan att du behöver anstränga dig. Där börjar jag dock känna att det närmar sig det osmakliga. Nr 8 är däremot helt ok.

Sedan vill jag avsluta med världens bästa musikvideo om bananer!